Meshuppa, get on up.

Jag gjorde ett par mashups för en lång tid sedan.

http://soundcloud.com/laughers-screamers

und

http://www.myspace.com/561952202

Att jag känner mig nöjd med dem så här i efterhand kanske är en livslögn, eller bara ett självförtroendes opium. Här är det iallafall. 

"Lord I want to thank you for my smokin' hot wife tonight"

Pastor Joe Nelms tackar Gud, för nästan allt.

Många menar att det här är första gången någon faktiskt gör reklam i en offentlig bön, och rasar såklart över det. Även jag, som inte är religiös, kunde till och med till en början (inte utan att ana lukten av identitets-svek) tänka mig att ställa mig på de mer konservativt kristnas sida om vad som bör nämnas i en bön, men eftersom han inte blivit sponsrad av nämnda företag ser jag inte anledningen till att gå i taket. Vad som är Guds skapelse har väl diskuterats om och om igen, men så förgrenat konkreta exempel som bildäck och racingbränsle har väl sällan kommit upp i teologiska debatter.

Kanske är det dags att det gör det?

Nej, vad som borde straffas är snarare det snuskigt folkliga i att citera Will Ferrell ur "Talladega Nights", även om det inte är det som är mest chockerande i den här sydstatsfarsen. Det som trots allt annat bekymrar mig mest är att han beskrev sin stackars maka som någon slags trofé-fru.

Re:edit:skön:spinoff

"Riddare möter helikoptereld - Dan, 21 år"

Efter en tio års lång konstpaus har jag äntligen tagit upp tecknandet igen. Inte utan en känsla av ironisk triumf inser jag direkt att jag inte har tappat ens ett korn av färdighet sedan jag slutade. Vilket alltså betyder att jag har exakt samma teknikfärdighet som en hyfsad elvaåring.

Att jag var duktig, det vet jag med säkerhet. Min mor har nämnt det vid ett flertal tillfällen. Hon är dagisfröken och har därmed en gedigen referensram när det kommer till just teckningskonst och därför berömde hon mig aldrig i egenskap av mor. Av respekt för min unga och känsliga konstnärs-själ övertygade hon mig om att det var kännaren i henne som talade.

Jag hade nog svalt hela lögnen om det inte vore för bristen av konstruktiv kritik från kännaren i fråga.

När jag kom överens med mina begränsningar skar jag upp min konstnärliga ådra och lade av helt hållet (oräkneliga fallos-symboler på diverse skolmaterial räknas inte som konst, åtminstone inte än). Men trots Lögnen och insikten av att jag är så ohjälpligt dålig på att teckna betyder det inte att jag ska ge upp konsten helt. Jag ska bara bordlägga projektet i tio år till och plocka upp det igen när frustrationen har lagt sig, precis som jag gjorde för tio år sedan.

Hade jag nu haft en scanner och ett destruktivt sug efter att göra bort mig, på det sätt som halvbegåvade (men seriösa) konstnärer gör när de presenterar verk som är för fula för att titta på men för snygga för att skratta åt, så hade jag visat mina spretiga dödsryck till teckningar här, men min döende stolthet förbjuder mig.

(Apropå det kommer jag att släppa lite musik inom en snar framtid. Mer om det senare).

Men även det här har fört något bra med sig (jaja, bedöm själva). När jag satt som bäst och ritade riddare började pennan forma ord istället för krokiga svärd. Helt plötsligt känner jag för att börja skriva igen.

Därför förklarar jag den här bloggen öppnad för säsongen, men bara tills det att jag tröttnar igen.

En glad nyhet är också att jag enligt statistikhörnan har haft fler läsare som inaktiv bloggare än jag hade när jag faktiskt skrev. Jag hoppas på att få behålla er nya läsare, trots att jag skriver en ny massa skit.

O Come, All Ye Faithfull

Jag, som många andra, känner som vanligt som att julen håller på att rinna ur händerna på mig. Den varma känslan av ha-begär som jag kände som barn har bleknat för varje år och jag börjar tappa lusten på riktigt när jag inser att jag numera mest ser julen som en anledning att supa mig in i julefridens dimma med sprit som smakar kanel. Men självinsikt är ju inte meningen att man ska underhålla sig med under julhelgen, då blir man cynisk och förstör för barnen, det är ju deras högtid. Hundratals nersnapsade hyrtomtar kan vittna om vad jag talar om.

Men låt oss inte glömma julens storhet, en högtid SÅ populär att vi till och med i stort sett kramat ut det sista religiösa ur högtiden och ägnar oss helt lugnt åt att titta på Kalle Anka på tv, klockan 3, som vanligt. Den grupp som dock utsätts för religiös julstrålning är de stackars skolbarn som, utan något som helst val, får vara så goda och sjunga om Jesus och vilken bedrift det var av honom att födas och hur imponerade alla var av att hans mor lyckats med det utan att ens röra vid en man.

Men det är inte bara barnen som fortfarande har kvar sin religiösa julanda.

Al-Qaida ska nämligen lansera en "Juloffensiv", enligt Iraks inrikesminister Jawad Al-Bolani som påstår att sprängattentatet i Stockholm bara var ett smakprov av den julglädje som Al-Qaida ska sprida i storstäder över hela västvärlden under julhelgerna. De vill väl bara återgälda lite av den stämning som USA spred i mellanöstern under 4 ramadanfiranden i rad.

Man säger ju att julklappar är roligare att ge än att få.

Jag läste också att när Iran och Irak låg i konflikt på 80-talet, bad Irak Iran om eld upphör under Ramadanmånaden, vilket Iran inte gick med på. Året efter det inledde Iran en attack mot Irak med namnet "Operation Ramadan".

Jag har själv inga stora planer för julen. Efter "Sagan om Karl-Bertils Jonssons julafton" är nog det bästa att gömma sig i något litet hörn med skugga som skyddar mig från mediabruset, med en flaska julsnaps som sköld mot världen.

Den fruktade förmiddagen

Som arbetslös har jag ungefär 2 saker jag Måste göra varje dag. Jag vet att det finns många som trivs med att vara arbetslösa, och det gör jag med till en viss del. Jag trivs med att inte har några Måsten, jag vill ha Ärenden.

Det finns dock en tid på dygnet som jag inte alls trivs ett skit med min brist på engagemang och det är när jag vaknar på förmiddagen. För en arbetslös finns det absolut ingen charm alls med den tiden på dygnet och det finns verkligen ingenting man kan göra, som man inte måste använda eftermiddagen till för att få tiden att gå då istället och på så sätt klara av eftermiddagen, som inte är så hemskt mycket bättre än förmiddagen den heller.

När jag vaknar på förmiddagen, tilldelar jag en blick mot fönstret och en blick mot klockradion, eftersom jag varje kväll har lovat mig själv att jag ska ta en promenad om det är fint väder nästa dag för att utsätta mig för lite skarpt solljus. Det händer såklart aldrig, det är mer en rutin som jag har för att hålla kvar den sista sparlågan av handlingskraft jag har.

Man kan inte umgås med någon, antingen så jobbar ens vänner eller så sover de precis som jag för att slippa förmiddagen och det tidsöverskott den tvingar på en. Om jag går upp på förmiddagen, måste jag dessutom kanske äta lunch, vilket inte funkar i längden eftersom jag inte har råd med mer än ett mål mat om dagen.

Förmiddagen är ett fängelse man inte kan komma ur, om man inte flyr in i drömmarnas land, och jag är en utbrytarkung.

Brooklyn

Den kompromisslösa spela-för-ditt-liv attityd som vissa punkband en gång tiden hade, har nu ett gäng brassnördar stulit utan att blinka. De är det blod som kramats ur trasan som en gång torkade upp det ännu inte helt koagulerade blodet från gatan, där Punkens lik påträffades.

Jag vet ingenting om Young Blood Brassband, jag har faktiskt inte en aning om de är nördar eller ett gäng hårda ghetto gangsters som inte packar alla sina instrumentcase:ar med instrument.

Jag vet bara att de raderar alla mina trötta minnen av konventionella brassband, ur den slutna värld av stela arrangemang av Rosa Pantern, som jag har blivit uppfostrad att acceptera på musikgymnasiet.

Min vän och eminente sväng-connaisseur Valbintino länkade; Young Blood Brassband - Live. Places.

Mr McCheese bites the dust

Jag beställer belåtet 4 cheeseburgare på donken, sätter mig med min vän Gurkan och börjar diskutera filmen "Cornelis". Jag tänker lite snabbt att jag får olustighetskänslor av att Gurkan inte beställt något och att jag äter själv, så jag placerar strategiskt en hamburgare på hans sida av bordet, bredvid hans minimalistiska beställning bestående av en liten Cola light. Trots det så känns det än så länge som om att allt är i enlighet med mina ramar av en lyckad snabbmåltid.

När jag börjar på min andra burgare märker jag under uppackningen hur perfekt den är med sitt krispiga bröd, och tänker att den förmodligen är allt en vanlig cheesburgare kan sträva för att bli. Jag suckar, nästan stönar, precis innan jag tar första tuggan, när jag hör följande.

- Det där är väl lite din typ, Lisa?

Detta följs sedan av ett fnitter, ett Tisseltassel, som skulle skära igenom alla förkalkningar i hjärtat på vem som helst, som en gång varit en 13 årig grabb med lite taskig självkänsla.

Jag vrider huvudet snett åt sidan för att se vad som orsakar det eruptiva uttrycket av äckel och retsamhet. Jag ser på tjejgänget i fjortonårsåldern och inser inte förens nu, att det är mig de syftar på. Det är jag, som ofrivilligt spelar skräck-objekt för den genomsnittliga tonårstjejen.

Jag kan se på "Lisa" att hon gör allt för att slå bort den retfulla kommentaren medan jag låtsas att jag inte hörde och fortsätter trycka i mig nästa cheeseburgare.

Vill jag regressera, ser jag hellre en Disney-film.