O Come, All Ye Faithfull

Jag, som många andra, känner som vanligt som att julen håller på att rinna ur händerna på mig. Den varma känslan av ha-begär som jag kände som barn har bleknat för varje år och jag börjar tappa lusten på riktigt när jag inser att jag numera mest ser julen som en anledning att supa mig in i julefridens dimma med sprit som smakar kanel. Men självinsikt är ju inte meningen att man ska underhålla sig med under julhelgen, då blir man cynisk och förstör för barnen, det är ju deras högtid. Hundratals nersnapsade hyrtomtar kan vittna om vad jag talar om.

Men låt oss inte glömma julens storhet, en högtid SÅ populär att vi till och med i stort sett kramat ut det sista religiösa ur högtiden och ägnar oss helt lugnt åt att titta på Kalle Anka på tv, klockan 3, som vanligt. Den grupp som dock utsätts för religiös julstrålning är de stackars skolbarn som, utan något som helst val, får vara så goda och sjunga om Jesus och vilken bedrift det var av honom att födas och hur imponerade alla var av att hans mor lyckats med det utan att ens röra vid en man.

Men det är inte bara barnen som fortfarande har kvar sin religiösa julanda.

Al-Qaida ska nämligen lansera en "Juloffensiv", enligt Iraks inrikesminister Jawad Al-Bolani som påstår att sprängattentatet i Stockholm bara var ett smakprov av den julglädje som Al-Qaida ska sprida i storstäder över hela västvärlden under julhelgerna. De vill väl bara återgälda lite av den stämning som USA spred i mellanöstern under 4 ramadanfiranden i rad.

Man säger ju att julklappar är roligare att ge än att få.

Jag läste också att när Iran och Irak låg i konflikt på 80-talet, bad Irak Iran om eld upphör under Ramadanmånaden, vilket Iran inte gick med på. Året efter det inledde Iran en attack mot Irak med namnet "Operation Ramadan".

Jag har själv inga stora planer för julen. Efter "Sagan om Karl-Bertils Jonssons julafton" är nog det bästa att gömma sig i något litet hörn med skugga som skyddar mig från mediabruset, med en flaska julsnaps som sköld mot världen.

Den fruktade förmiddagen

Som arbetslös har jag ungefär 2 saker jag Måste göra varje dag. Jag vet att det finns många som trivs med att vara arbetslösa, och det gör jag med till en viss del. Jag trivs med att inte har några Måsten, jag vill ha Ärenden.

Det finns dock en tid på dygnet som jag inte alls trivs ett skit med min brist på engagemang och det är när jag vaknar på förmiddagen. För en arbetslös finns det absolut ingen charm alls med den tiden på dygnet och det finns verkligen ingenting man kan göra, som man inte måste använda eftermiddagen till för att få tiden att gå då istället och på så sätt klara av eftermiddagen, som inte är så hemskt mycket bättre än förmiddagen den heller.

När jag vaknar på förmiddagen, tilldelar jag en blick mot fönstret och en blick mot klockradion, eftersom jag varje kväll har lovat mig själv att jag ska ta en promenad om det är fint väder nästa dag för att utsätta mig för lite skarpt solljus. Det händer såklart aldrig, det är mer en rutin som jag har för att hålla kvar den sista sparlågan av handlingskraft jag har.

Man kan inte umgås med någon, antingen så jobbar ens vänner eller så sover de precis som jag för att slippa förmiddagen och det tidsöverskott den tvingar på en. Om jag går upp på förmiddagen, måste jag dessutom kanske äta lunch, vilket inte funkar i längden eftersom jag inte har råd med mer än ett mål mat om dagen.

Förmiddagen är ett fängelse man inte kan komma ur, om man inte flyr in i drömmarnas land, och jag är en utbrytarkung.

Brooklyn

Den kompromisslösa spela-för-ditt-liv attityd som vissa punkband en gång tiden hade, har nu ett gäng brassnördar stulit utan att blinka. De är det blod som kramats ur trasan som en gång torkade upp det ännu inte helt koagulerade blodet från gatan, där Punkens lik påträffades.

Jag vet ingenting om Young Blood Brassband, jag har faktiskt inte en aning om de är nördar eller ett gäng hårda ghetto gangsters som inte packar alla sina instrumentcase:ar med instrument.

Jag vet bara att de raderar alla mina trötta minnen av konventionella brassband, ur den slutna värld av stela arrangemang av Rosa Pantern, som jag har blivit uppfostrad att acceptera på musikgymnasiet.

Min vän och eminente sväng-connaisseur Valbintino länkade; Young Blood Brassband - Live. Places.

Mr McCheese bites the dust

Jag beställer belåtet 4 cheeseburgare på donken, sätter mig med min vän Gurkan och börjar diskutera filmen "Cornelis". Jag tänker lite snabbt att jag får olustighetskänslor av att Gurkan inte beställt något och att jag äter själv, så jag placerar strategiskt en hamburgare på hans sida av bordet, bredvid hans minimalistiska beställning bestående av en liten Cola light. Trots det så känns det än så länge som om att allt är i enlighet med mina ramar av en lyckad snabbmåltid.

När jag börjar på min andra burgare märker jag under uppackningen hur perfekt den är med sitt krispiga bröd, och tänker att den förmodligen är allt en vanlig cheesburgare kan sträva för att bli. Jag suckar, nästan stönar, precis innan jag tar första tuggan, när jag hör följande.

- Det där är väl lite din typ, Lisa?

Detta följs sedan av ett fnitter, ett Tisseltassel, som skulle skära igenom alla förkalkningar i hjärtat på vem som helst, som en gång varit en 13 årig grabb med lite taskig självkänsla.

Jag vrider huvudet snett åt sidan för att se vad som orsakar det eruptiva uttrycket av äckel och retsamhet. Jag ser på tjejgänget i fjortonårsåldern och inser inte förens nu, att det är mig de syftar på. Det är jag, som ofrivilligt spelar skräck-objekt för den genomsnittliga tonårstjejen.

Jag kan se på "Lisa" att hon gör allt för att slå bort den retfulla kommentaren medan jag låtsas att jag inte hörde och fortsätter trycka i mig nästa cheeseburgare.

Vill jag regressera, ser jag hellre en Disney-film.

"Kära broder"

"Jag köpte ett wienerbröd till dig. Frasigt och ytterst färskt. Hälften var doppat i choklad, ett tunt lager ljuvlig mjölkchoklad.
I mitten fanns befann sig en utsökt klick sylt. En lagom liten klick sylt gjord av sommaren färskaste hallon.
Det är antagligen det bästa och absolut godaste wienerbrödet i stan.

Men jag åt upp det.
Jag köpte två, tänkte vara givmild men i väntan på på Fader Lennart blev... -->
Var god vänd.

... frestelsen allt får plågande.
Så jag åt det.
Jag började på den "ochokladerade" sidan och arbetade njöt mig fram mot den saftiga choklad-delen.
När man tuggade kunde man, om man lyssnade väldigt noga, höra en stråkorkester spela "Våren" av Vivaldi.

Skäms jag? NÄ!

De finns på Konsum, två för 15 kr.

Din kära bror Björn.
2010-09-23, kl 11:13."

Barnen undrar hur det gick sen.

En ansvarsfull invandrarpolitik. Ett förfinat begrepp som alla förstår triggar upp "sympatisörer" lika mycket som vilket ny-nazistiskt slagord som helst.
De har precis lyckats få håret att växa ut lagom till valvakan på Gärdet, de som tror att de äntligen får säga precis vad de vill så länge de skyddas i en skräddarsydd rustning från Armani. Det var sannerligen en stor dag för organiserad rasism, den 19 september 2010.

Men var tjugonde person är i grunden inte nynazist. Trots alla historiskt dåliga exempel som skakat världen genom åren. Trots att de flesta av oss tycker att Terry Jones är en typiskt okunnig amerikansk republikan när han föreslår bokbål på Koranen. Trots att alla är kollektivt uppvuxna med ideal om likavärde på dagis, bjuds Sverigedemokraterna in i riksdagen av var 20:e person.
Det är inte vår plats att döma dessa människor. Det här är snarare ett misslyckande av oss nitton andra, vi som inte röstade för en "ansvarsfull invandrarpolitik". Det var vi som inte tog diskussionen på allvar med våra arbetskollegor på fikarasten, vi som gav upp och konstaterade att "han/hon är ju dum i huvudet ändå, det spelar ingen roll". Vi som tillsammans har skapat en politisk kulturidé om att det är jobbigt och dumt att prata om politik med våra vänner.

Det finns också de som bara lättvindigt röstar utan att över huvudtaget känna något ansvar alls för vad det verkligen betyder att uttrycka sin demokratiska rätt, som om det skulle handla om att slänga ut en taskig kommentar på nätet. Jag vet att åtminstone jag har fått höra teorin om att det inte spelar någon roll längre, "Det är ju ingen skillnad mellan höger och vänster nuförtiden" vid fler tillfällen än jag har hört talas om vikten av att rösta. Det var inte som många tror att det var de äldre som röstade på SD, enligt DN var det ganska lite stöd för SD hos pensionärerna jämfört med stödet hos de som röstade för första gången.

Jag kan inte tala för alla men jag tror att vi, inklusive de som lite tafatt och illvilligt faktiskt röstat på SD, inte har tagit SD på tillräckligt stort allvar. Men jag tror och hoppas att de som röstade på SD insåg vad de faktiskt hade gjort när de hörde de alldeles för bekanta tonerna när Jimmie Åkessons intog talarstolen och en vågmästarroll i valet.

Nileskär och Withers

Mats Nileskär är i min mening Skånes främsta export. Han har intervjuat otaliga souldemoner genom åren (totalt har han gjort över 6000 intervjuer) och är en journalist som ställer rätt frågor som oftast får mer än vad han frågade om till svar. För något år sedan intervjuade han Bill Withers i Mats Nileskärs egna radioprogram p3 soul. Det gick i repris den 11:e juli och finns nu att lyssna på i 30 dagars arkivet på p3s hemsida, så ni har ett par dagar till i alla fall att lyssna på det. Jag har följt p3 soul ett bra tag och det här programmet är nog bland de bästa, tillsammans med intervjuerna med Q-tip (A tribe called quest) och Nile Rogers (Chic).
Bill pratar om hur det var att växa upp i den amerikanska södern på 40- och 50-talet, om hur han inte ville jobba i kolgruva och om hur han totalt släppt musiken och inte minns senaste gången han rörde en gitarr.
Det kanske låter ganska klyschigt men det här är Bill Withers, och har du inte hört honom förut så måste du göra det. You dig?

Det Belgiska mysteriet.

En producent hamnar oftast i skuggan av en framgångsrik låt om han inte är Phil Spektor. Därför förstår jag verkligen producenten Lou Deprijks desperata försök att sätta sin prägel på producenthistorien. En kupp utan dess like, om än utan resultat. Tills nu.

1977 satt Lou i studion och knappade med inspelningen av Plastic Bertrands megahit "Ca Plane pour moi". Sångaren Roger Jouret hade lite problem med insjungningen (han hade väl inte alla chips i påsen under den perioden, mest pga drogerna), så Lou Deprijk gick in och drog av en omgång framför mikrofonen för att visa hur en fransk auktionsutropare verkligen låter. Roger Jourets version dög kanske inte i Lou Deprijks ögon, men han lovade ändå Roger att Rogers tagning skulle användas på skivan.
När låten släpps och den visar sig bli en helstekt mammut på listor världen över är det bara Roger Jouret och Lou Deprijk som vet vem det egentligen är som sjunger på skivan.

Åren går och konflikten växer mellan de båda till det hela leder fram till domstol 2006, där det felaktigt fastslås att det är Roger som sjunger.

Tänk er att vara Lou Deprijk under alla dessa år. Att sitta på den lokala puben och mumla i glaset om att "det var minsann jag som sjöng in 'ca plane pour moi', ni snuskiga belgare vet ingenting". Att höra bartendern be om ursäkt till de andra kunderna, att det är bara galne gamle Lou som sitter och pratar i nattmössan igen.
Det är där Dialektforskaren kommer in. Den enda som förstår sanningen och ger allt för att rättvisa ska skipas, om så hans heder som dialektforskare ska riskeras. Efter år av träning och resande för att bli en dialektal mästare inser han att sångaren har en ovanlig fransk dialekt, som bara talas i Picardy, Nord-pas-de-calais och i vissa delar av Vallonien i Belgien. Det här fastslår att det absolut inte kan vara Roger som sjunger.
Trängd av situationen erkände Roger Jouret så sent som i förra veckan att det inte var han som sjöng och Lou vinner målet.

Det känns bra att det finns grejer man inte har en aning om och jag väntar nu på nästa händelse som kommer att förändra min världsbild totalt.

Första vackra dan i maj.

När jag är glad kan jag inte skriva. Det är vårens årliga förbannelse som åter igen stänker pollen i ögonen på mig. Jag välkomnar såklart värmen med öppna armar, men solen bländar mig så fort jag försöker skapa något. Jag kan helt enkelt inte.
Vad ska jag då göra åt det?
Jag tror att vi alla vet vad som krävs för situationens räddning.
Jag behöver en livskris. Vad som helst som kan göra mig olycklig kommer att göra mig kreativ igen.

Nu är det alltså upp till er, mina nära och kära, att på något sätt sätta käppar i mitt emotionella hjul. Alla försök är välkomna och jag ber er att inte se till er sentimentala sida i det här sammanhanget.
Tack på förhand!
/Er vän Dan Johnson.

P.S. Jag förväntar mig lite mer av er av det kvinnliga könet eftersom ni redan har lite av en medfödd talang för att göra män deprimerade. D.S.

Serpentis Canis

Jag väcks av ett väsande ljud från garderoben. Yrvaken rör jag mig försiktigt för att se vad som står på. Jag ser nu rakt in i ögonen på en orm i attackposition. Ormen har ett hundliknande huvud, vilket av många kanske skulle kunna anses som lite misstänkt, men blir man anfallen av en hundorm klockan 01:34 är det inte det första man frågar sig hur sjutton man har lyckats para en schäfer med en python, utan snarare hur man bäst ska mörda det avvikande missfostret.

Ormen hugger. Men jag tänker snabbare. Jag lyckas greppa den om halsen med handen genom täcket, och virar in ormjäveln i sängkläderna medan jag slår stenhårda knytnäveslag, tyngda av år av ormfobi. Jag kan verkligen känna hur dess skalle och käke krossas under mina nävar medan jag skriker något i stil med "död åt ormjävlar!".
När jag tror att ormjäveln är död släpper jag snabbt täcker och springer till andra sidan sovrummet och tänder lampan. Jag är kallsvettig och hur rädd som helst, men jag lyckas till slut samla ihop tillräckligt med mod för att sakta närma mig sängen. Ormen verkar inte ge ifrån sig några livstecken så jag lyfter försiktigt på täcket för att betrakta liket.

Ormen är borta.

Jag vet fortfarande inte var den tagit vägen, jag har ännu inte vågat undersöka garderoben, det är hemmaplan för ormaset och det ger den ett övertag jag inte har råd med, det var nära nog i natt.

Serpentis Canis

All around my hat

All around my hat,
I will wear the green willow
All around my hat,
For a twelvemonth and a day
And if anyone should ask me the reason why I'm wearing it,
It's all for my true love,
Who is far, far away
Fare thee well, cold winter
And fare thee well, cold frost
Nothing have I gained,
But my own true love I've lost
I'll sing and I'll be merry
When occasion I do see,
He's a false, deluding young man,
Let him go, farewell he, and ..
Chorus
The other night he brought me
A fine diamond ring, but he
Thought to have deprive me
Of a far better thing!
But I being careful,
Like lovers ought to be,
He's a false, deluding young man
Let him go, farewell he, and ...
Chorus
With a quarter pound of reason,
And a half a pound of sense,
A small spring of time,
And as much of prudence,
You mix them all together,
And you will plainly see
He's a false deluding young man
Let him go, farewell he, and ...
Chorus

All Around My Hat

Analog

"Din anslutning är för tillfället begränsad på grund av obetald faktura. Här finns instruktioner för hur du betalar räkningen. Mvh Bredbandsbolaget."

Därav mitt skrivandes skendöd.

VIII La Fille Aux Cheveux De Lin

Idag spelade jag tillsammans med en pianist vid namn Gurkan på en bankett för nypensionerade vårdanställda. Rock en roll.
Det var ingen som direkt lyssnade på oss, vårt syfte och uppdrag var att lätta upp stämningen och att mana folk till att mingla. Spelade vi för högt så att gästerna var tvungna att avbryta sitt värdefulla minglande för att avnjuta vår virtuosa duos excellens, blev vi omedelbart ombedda att sänka ner intensiteten i vårt kraftfulla framträdande, så att det heliga minglandet skulle få fortsätta sväva som en trivsam gardin genom lokalen.

Det är så här jag alltid vill uppträda. Man spelar nämligen som bäst när ingen annan lyssnar.

För att fylla ut de dryga femtio minuter vi fick betalt för, bestämde vi att Gurkan skulle spela ett klassiskt pianostycke bland all jazzstandard vi hade hunnit stressöva in.
Det kan ha varit det vackraste jag har hört.
Jag glömde nästan bort var jag var befann mig när den föga intresserade publikens sorl (mingel) flöt ihop med tonerna till Claude Debussys "VIII La Fille Aux Cheveux De Lin".

Lyssna gärna också på Clair de lune, och minns Landet för längesedan.

(Clair de lune var inte med i landet för längesedan men lyssna på den och tänk på på Lillefot ändå).

Sov gott.

Herr Ågren. Har du kommit för att hämta mig?

Jag känner inte igen mig i mitt eget vardagsrum. Min kombo har flyttat. Kvar lämnas ett stort och tomt vardagsrum som känns ungefär lika mysigt som en politikers leende.
Söndagsbluesens gnisslande ligger som en dissonant ljudmatta, medan gamla tiders glada toner kämpar för sitt liv för att tränga sig igenom tristessens klagomur.

Min ömma moder förklarade med lugn röst att vad jag genomlider faktiskt var ett vanligt fenomen även när hon var ung.
"Är herr Ågren på besök?" frågade hon frågande.
Som vanligt hade jag ingen aning om vad hon pratade om, så jag slog upp begreppet i min förståndige faders studentikosa uppslagsverk som förklarade att "herr Ågren" är ett anagram för ånger, som används som ett klurigt kodord för att beskriva sin bakfylleångest genom att berätta att herr Ågren är på besök. Klurigt.

Jag har en obehaglig känsla att den här jävla "herr Ågren" har flyttat in permanent.

Slutligen vill jag introducera er för en av de mest ångestladdade låtarna jag vet. Jag vet inte varför, men jag mår så förbannat dåligt av den.

Sveket

De få gånger jag unnar mig (läs: har råd) att köpa ett paket cigaretter nuförtiden är antingen när jag A: hittat en femtiolapp på marken, eller B: har pantat burkar.
Idag var jag tvungen att utföra procedur B för att förtjäna att dölja lukten av gammal slask-öl på mina arma fingrar med den förfriskande doften av rostad tobak.
När jag stod i kassan med den lilla pantlappen av 49 kronors värde tänkte jag för mig själv att när jag väl röker så pass lite, kan jag väl lika gärna satsa på lite kvalitet och inte köpa röda Corner för 40 spänn, utan den utsökt rostade men milda White Prince, som jag rökt sedan barnsben för 50 kr.
Den främsta anledningen att jag valde bort Corner var att jag visste att de bara hade 19 st cigaretter nuförtiden. Jag skrockade lätt för mig själv åt sådana fånerier på vägen ut från affären med vita prinsar i öldoftande hand.
Men döm om min förvåning när jag öppnade paketet och såg med FASA att även där saknades en av de tappra vita prinsarna.

Och jag som trodde att man kunde lita på Tobaksindustrin.

Även du min brutus?

Friår.

När folk frågar mig vad jag gör nuförtiden brukar jag standardmässigt förklara att jag har tagit ett friår. Det känns fel på så många sätt att jag inte ens vet var jag ska börja.

Enligt ordlistan betyder ordet "fri" följande;
"oberoende, självständig, liberal, ledig, obunden, oinskränkt, independent [politik konst], lössläppt, obehindrad, ohejdad, bekymmerslös, otvungen, oförhindrad".

Jag, är beroende av mitt jobb som jag inte tjänar tillräckligt för att klara mig och vara totalt självständig från mina föräldrars ekonomiska hjälp.
Jag är inte (ny)liberal.
Jag är bara ledig från mitt jobb en dag i veckan vilket gör mig mer eller mindre bunden till att stanna i stan.
Jag var tvungen att slå upp ordet inskränkt vilket gör mig till den engelska översättningen av ordet som löd "narrow minded".
Jag utövar inte politisk konst om jag inte blir absolut tvungen.
Jag är absolut inte lössläppt, min sexuella karriär har stagnerat totalt vilket i sin tur gör mig behindrad från att tänka rena tankar.
Ohejdad? "Försök att stoppa mig för nu reser jag mig ur soffan... Vänta lite bara".
Bekymrad är mitt andra namn. Jag bekymrar mig fanimej simultant över minst 8 potentiella konflikter av ekonomisk natur just nu och jag är förhindrad att lösa någon av dem.

Det går bra nu, ta mig på orden.

Halkade in på balkan

Jag läste precis i överbliven DN från nattens runda om en arkitekt från Sofia i Bulgarien som anser att livet är en stor fest och därför bör man göra balkandängor av alla samplingar man kan komma över. Det resulterar bevisligen i riktigt schysst balkan.
Party on, Kottarashky.

Jakob Hellman

Jakob Hellman är helt klart den både mest överskattade och underskattade svenska artisten på en och samma gång.
Överskattad för att hans skiva "...och stora havet" röstades fram som det bästa svenska albumet i svensk historia. Att priset delades ut av Nöjesguiden förklarar hur trögt det är att hålla en sådan tävling.
Underskattad för att alla som jag pratar om Jakob Hellman med viftar bort honom som enkel radiopop och byter samtalsämnet till Håkan Hellströms nya album. Sen förklarar jag att Jacob Hellman är en som en bra Håkan Hellström, vilket sällan övertygar någon.
Visst, Dan Sundquist (Musikproducent som gett Uno Svenningsson sitt post-eighties-cheese-sound) producerade plattan och gjorde den till vad publiken vill ha á la 1989.
Men om man bara ser förbi muren av syntstråkar och ignorerar klockspelsslingor som ger en känsla av att Lotta Engberg firar jul någonstans i närheten, finner man låtar som är ärligare än vad Håkan någonsin varit och helt klart bättre än vad håkan någonsin kommer att bli.
Punkt.

Mad Men

"Mad Men is set in the 1960s, initially at the fictional Sterling Cooper advertising agency on Madison Avenue in New York City, and later at the newly created firm of Sterling Cooper Draper Pryce.^[3] The show centers on Don Draper (Jon Hamm), creative director at Sterling Cooper and a founding partner at Sterling Cooper Draper Pryce, as well as those in his life in and out of the office. It also depicts the changing social mores of 1960s America".

Jag har precis plogat mig igenom åtta avsnitt av den här serien och insett att jag har hittat mitt nya Sopranos, vilket inte är så konstigt eftersom Mad Men har samma manusförfattare som den legendariskt perfekta serien Sopranos.
Serien är inne på sin tredje säsong och det retar mig att dess existens har gått mig förbi precis som allt annat intressant tenderar att göra. När jag är exalterad och ska berätta om nåt nytt och spännande så ser oftast folk på mig som om jag berättar om hjulet eller elden.
Sèbàstìán tipsade mig om serien när vi var i dalarna och nu, en vecka senare, befinner jag mig i en utopisk era när till och med läkare rökte och musiken inte alltid influerades av äcklig britpop.

Det är först när jag ser på Mad Men som jag inser kapitalismens charm och får mig att tråna efter slipsar, manschauvinism och vardagsalkoholism på kontoret.

Pavlovs skidor

En fotbollshuligan berättade en gång för mig om vikten av att veta att man inte är gjord av glas. Jag lyssnade tålmodigt på vad han sade medan jag tänkte för mig själv att huliganen i fråga var ett levande bevis på att kroppen kanske inte var av glas, men att hjärnan troligen blir mer och mer likt gröt för varje hemmamatch som går förbi.
Jag själv har känt på senare år att jag inte har haft samma vårdslösa attityd till fysisk smärta som jag hade som barn, att jag är rädd för smärta och inte vill "skada mig i onödan".
Det känns lite som att jag har blivit mogen nog att prata pension.
Visst, den attityden har förmodligen räddat mitt liv hundra gånger men har å andra sidan säkert berövat mig från att ha roligt vid ännu fler tillfällen.

Att åka skidor för första gången kändes därför för mig lite som en botoxspruta kanske känns för en rik och uttråkad hemmafru. En inbillad känsla av ungdom.
Man kan säga att jag hittade den där adrenalinkänslan som infann sig under snöbollskrigen med sexorna, ungefär. Man visste att man egentligen hade någon chans, att smärtan och förnedringen av nederlaget kunde bli enorm. Men man kramade ändå snöbollar och tänkte att konsekvenserna, det var för framtids-Dan att ta itu med.

Smärta är kanske den bästa motivationen till att lära sig något. Lite som kognitiv terapi. Trillar du så gör det ont och därför bör du lära dig att inte trilla. När du lägger en räka i backen har du alltså lärt dig något.
Jag lärde mig otroligt mycket de första dagarna. Det gick inte ett åk i backen utan att jag lärde mig flera gånger. Under vissa åk lärde jag mig mer än under andra och många lärdomar kunde jag inte ens sluta tänka på under kvällen. Jag kunde knappt röra mig utan att känna lärdom och några av lärdomarna kunde jag inte ens supa bort i bastun.

Men trots att jag lärt mig så mycket är jag otroligt glad att jag hängde med på resan och jag vill tacka de andra som var med och gjorde det till en väldigt fin vecka. :-)