Mr McCheese bites the dust

Jag beställer belåtet 4 cheeseburgare på donken, sätter mig med min vän Gurkan och börjar diskutera filmen "Cornelis". Jag tänker lite snabbt att jag får olustighetskänslor av att Gurkan inte beställt något och att jag äter själv, så jag placerar strategiskt en hamburgare på hans sida av bordet, bredvid hans minimalistiska beställning bestående av en liten Cola light. Trots det så känns det än så länge som om att allt är i enlighet med mina ramar av en lyckad snabbmåltid.

När jag börjar på min andra burgare märker jag under uppackningen hur perfekt den är med sitt krispiga bröd, och tänker att den förmodligen är allt en vanlig cheesburgare kan sträva för att bli. Jag suckar, nästan stönar, precis innan jag tar första tuggan, när jag hör följande.

- Det där är väl lite din typ, Lisa?

Detta följs sedan av ett fnitter, ett Tisseltassel, som skulle skära igenom alla förkalkningar i hjärtat på vem som helst, som en gång varit en 13 årig grabb med lite taskig självkänsla.

Jag vrider huvudet snett åt sidan för att se vad som orsakar det eruptiva uttrycket av äckel och retsamhet. Jag ser på tjejgänget i fjortonårsåldern och inser inte förens nu, att det är mig de syftar på. Det är jag, som ofrivilligt spelar skräck-objekt för den genomsnittliga tonårstjejen.

Jag kan se på "Lisa" att hon gör allt för att slå bort den retfulla kommentaren medan jag låtsas att jag inte hörde och fortsätter trycka i mig nästa cheeseburgare.

Vill jag regressera, ser jag hellre en Disney-film.