EN KORT AVHANDLNING OM DÖRRVAKTENS BETÉENDEMÖNSTER
Många är de människor som själva tycker att de är värda mer än sin omgivning, men få är de som rubricerar sin egna makt och överlägsenhet på samma sätt som just Dörrvakten.
En Dörrvakt, är ett resultat av anonym sperma någon skrapat upp från en lokal offentlig toalett. Sedan befruktar man en vildsvinshane med sperman och efter 3 veckors konstgjord graviditet, dör vildsvinshanen av skam och då genomförs födseln med en rörtång och lite virkningsnålar av olika storlekar. Dörrvakter kan inte avlas fram på något annat sätt eftersom de bara kan få utlösning när de tar på sig själva samtidigt som de ser sig i spegeln.
Dörrvaktens kännetecken är lika många som intressanta. Vissa bär en svart jacka medans andra bär en svart jacka. I vissa fall kan man man ha turen att till och med se en dörrvakt iklädd en svart jacka. Det vanligaste är dock att de bär en svart jacka.
Dörrvaktens kommunikativa system består mestadels av misstänksamma blickar, men de kan också yttra sig i snäsiga kommentarer som svar när man frågar något, eftersom de oftast inte förstår sig på varken frågan eller sitt eget svar.
Mer än så vet vi inte om deras kommunikativa förmåga men när de befinner sig i grupp och betraktas på avstånd så kan man se något som ser ut som ett utbyte av slagsmålsminnen från kåken.
När Dörrvakten ger sig ut på jakt efter testosteronkickar brukar han stå passivt för att spana in ett offer som har den rätta promillehalten i blodet för att deras vittnesmål ska ifrågasättas i rätten. När han utsett sitt offer, är nästa steg att skingra flocken kring bytet och isolera det från sina nyktrare och starkare vänner. Lyckas de med det är det inte längre svårt för Dörrvakten att få sina testosteronkörtlar att flöda.
När Dörrvakten blir arg så slår den sig på bröstet och råmar sina instinktiva standardhot över sitt byte.
När Dörrvakten blir glad så... När Dörrvakten inte är arg så...
När dörrvakten är lätt irriterad så brukar den bara stå och försöka se snygg ut.
Säga vad man vill om Dörrvakter, men de är trots allt de enda "människorna" som får mig att känna mig smart, när jag har druckit för mycket alkohol.
Det här är en oberoende forskningstudie gjord av undertecknad, som undertecknad kanske kommer att ångra den dagen en Dörrvakt lär sig att läsa.
lördag 26 december 2009
söndag 20 december 2009
Pappa och Spotify
Sekunderna innan jag började skriva vaknade jag ur en självförvållad hjärnblödning. Jag hade med avsikt spräckt en ven i pannan för att slippa genomlida konsekvenserna av vad jag precis hade gjort.
Jag hade visat Spotify för pappa.
- Vadå, kan man söka på vad som helst?
- I princip, ja.
När pappa insåg i möjligheterna i det här lyste han upp i en pilemarisk uppsyn och bestämde sig för att visa mig den delen av den svenska musikhistorien som i stort sett bestod av "humor".
Kul skulle man ha, när man lyssnade på musik.
De följande 45 minuterna bestod i stort sett av följande spellista.
Jag hade visat Spotify för pappa.
- Vadå, kan man söka på vad som helst?
- I princip, ja.
När pappa insåg i möjligheterna i det här lyste han upp i en pilemarisk uppsyn och bestämde sig för att visa mig den delen av den svenska musikhistorien som i stort sett bestod av "humor".
Kul skulle man ha, när man lyssnade på musik.
De följande 45 minuterna bestod i stort sett av följande spellista.
onsdag 16 december 2009
It's all a big träningsmontage
Fick reda på att den här låten var tänkt att vara temat i Rocky 3 i stället för Eye of the tiger. Varför gör man inte sån här musik längre?
"Try your best
cause your only a man
and a man's gotta learn to take it."
"Try your best
cause your only a man
and a man's gotta learn to take it."
måndag 14 december 2009
Re: Some say love; it is a river.
"Love" är förresten bara ett jävla vagt begrepp som beskriver folks hormonförändringar. Love, is a pissoar that someone (vem?) has bajsat i.
Easy like monday mornin'
I brist på sömn trots sömnbrist sitter jag här nu. Klockan är approximativt (svengelska?) 10:58 och jag sitter och lyssnar på Morgonmusik och chillar naken i mitt rum.
I brist på händelser i mitt leverne kan jag bara sitta och referera vad jag känner för i stunden. Här kommer alltså ett ocensurerat inre tankeflow. Jag är inte påverkad av någon illegal substans, jag är bara trött. Det är då man tror att man skriver som bäst.
Jag kanske skulle ta en promenad till stadsparken, men jag har inga cigaretter och jag minns inte vad man gjorde utomhus ensam om man inte har cigaretter som sällskap. Ska jag köpa cigaretter? Nej. Movin on.
Okej nice nu sätter spotify igång faith med George Michael. cuz I gotta have faith. Funderar på om George var ute ur garderoben när han var känd. Eller var det ett outtalat faktum?
Nu börjar jag känna mig pressad av att jag måste tänka på något intressant. Det om George Michael var ju varken välskrivet eller spännande. Nån ska ju för sjutton läsa det här.
...
Anledningen till att inlägget heter Easy like monday mornin' är att jag lyssnade på Easy like sunday mornin' när jag började skriva. Spontanitetens prins, det är jag. Dessutom leker jag med ord.
I morse när jag inte kunde sova så skrev jag en låttext till "Båtlåt" eftersom jag hade den melodin fastetsad i huvudet. Det var meningen att den skulle bli rolig, även om ingen skulle få höra den, men den svängde snabbt av till en mer passivt aggresiv landsväg i mitt undermedvetnas vägnät.
Nu ska jag hämta en kopp kaffe.
På vägen till kaffebryggaren kom jag osökt att tänka på ordet "Cashflow". Det är intressant att man beskriver det som ett "flow". Jag vill ju inte att pengarna ska flöda igenom mig. De ska ju stanna hos mig som alkohol i blodet, eller som en oönskad graviditet som bara växer och växer utan att man kan göra något åt det. Något som en dag ska visa sig bli en bra investering när man är sjukpensionär (om det begreppet finns kvar när jag är mogen) och inte kan ta hand om sig själv.
Jag har i vilket fall som helst inte CashPregnancy för tillfället.
Ska man skaffa en katt kanske? Jag har i besvikelsen av mina föräldrars katts utveckling på senare år givit upp tanken på en egen. Det är just sättet han bara har utnyttjat mig som någon slags klo-slipare den senaste tiden. Han ska inte få några julklappar i år av mig inte. Möjligen en klo-slipare.
Det för mina tankar till en annan katt som bor på Nyckelvägen 16. Hon lägger sig så att hon knappt syns i trappan, vilket till hennes stora förjustning vanligtvis orsakar en viss balanssvängning i mitt nattliga arbete. Jag har med andra ord trampat snett på grund av henne minst lika många gånger som hon har tittat på mig och min förvridna ankel med ett uttryck av skadeglädje som bara en katt kan frambringa. Själv har jag roat mig med tanken på att köpa en stövel i rostfritt stål för att sedan döpa och ingravera den med dess namn. "Curiousity" skall den heta.
Curiousity killed the Cat.
HA! Jag visste det. Det finns en östasiatisk version av youtube(!), som tar sig förbi fox's copyright-kåta advokater och visar familyguyklipp. jesssssss.
Det är sällan jag har skådat en sådan finstämd scen i den animerade historien som när Peter Griffin får med hela familjen i allsång. Jag skojar inte när jag säger att jag faktiskt blir berörd av familjen Griffins version av "the Rose".
Sorry Bette Midler, du fullkomligt tynar bort hårspraydimman när man hör det här.
Some say love; it is a river.
I brist på händelser i mitt leverne kan jag bara sitta och referera vad jag känner för i stunden. Här kommer alltså ett ocensurerat inre tankeflow. Jag är inte påverkad av någon illegal substans, jag är bara trött. Det är då man tror att man skriver som bäst.
Jag kanske skulle ta en promenad till stadsparken, men jag har inga cigaretter och jag minns inte vad man gjorde utomhus ensam om man inte har cigaretter som sällskap. Ska jag köpa cigaretter? Nej. Movin on.
Okej nice nu sätter spotify igång faith med George Michael. cuz I gotta have faith. Funderar på om George var ute ur garderoben när han var känd. Eller var det ett outtalat faktum?
Nu börjar jag känna mig pressad av att jag måste tänka på något intressant. Det om George Michael var ju varken välskrivet eller spännande. Nån ska ju för sjutton läsa det här.
...
Anledningen till att inlägget heter Easy like monday mornin' är att jag lyssnade på Easy like sunday mornin' när jag började skriva. Spontanitetens prins, det är jag. Dessutom leker jag med ord.
I morse när jag inte kunde sova så skrev jag en låttext till "Båtlåt" eftersom jag hade den melodin fastetsad i huvudet. Det var meningen att den skulle bli rolig, även om ingen skulle få höra den, men den svängde snabbt av till en mer passivt aggresiv landsväg i mitt undermedvetnas vägnät.
Nu ska jag hämta en kopp kaffe.
På vägen till kaffebryggaren kom jag osökt att tänka på ordet "Cashflow". Det är intressant att man beskriver det som ett "flow". Jag vill ju inte att pengarna ska flöda igenom mig. De ska ju stanna hos mig som alkohol i blodet, eller som en oönskad graviditet som bara växer och växer utan att man kan göra något åt det. Något som en dag ska visa sig bli en bra investering när man är sjukpensionär (om det begreppet finns kvar när jag är mogen) och inte kan ta hand om sig själv.
Jag har i vilket fall som helst inte CashPregnancy för tillfället.
Ska man skaffa en katt kanske? Jag har i besvikelsen av mina föräldrars katts utveckling på senare år givit upp tanken på en egen. Det är just sättet han bara har utnyttjat mig som någon slags klo-slipare den senaste tiden. Han ska inte få några julklappar i år av mig inte. Möjligen en klo-slipare.
Det för mina tankar till en annan katt som bor på Nyckelvägen 16. Hon lägger sig så att hon knappt syns i trappan, vilket till hennes stora förjustning vanligtvis orsakar en viss balanssvängning i mitt nattliga arbete. Jag har med andra ord trampat snett på grund av henne minst lika många gånger som hon har tittat på mig och min förvridna ankel med ett uttryck av skadeglädje som bara en katt kan frambringa. Själv har jag roat mig med tanken på att köpa en stövel i rostfritt stål för att sedan döpa och ingravera den med dess namn. "Curiousity" skall den heta.
Curiousity killed the Cat.
HA! Jag visste det. Det finns en östasiatisk version av youtube(!), som tar sig förbi fox's copyright-kåta advokater och visar familyguyklipp. jesssssss.
Det är sällan jag har skådat en sådan finstämd scen i den animerade historien som när Peter Griffin får med hela familjen i allsång. Jag skojar inte när jag säger att jag faktiskt blir berörd av familjen Griffins version av "the Rose".
Sorry Bette Midler, du fullkomligt tynar bort hårspraydimman när man hör det här.
Some say love; it is a river.
måndag 7 december 2009
Man ska inte bita den hand som föder en
Men.
Jag deklarerade faktiskt redan första dagen på jobbet för lite mer än en månad sedan att jag skulle vara bortrest under nyårshelgen. Ett muntligt avtal är ett muntligt avtal.
Men.
Eftersom det tydligen finns någon slags policy inom tidningsbranschen att man bara tar det som står i text på allvar, så kan jag inte få någon ledighet eftersom de inte har fått en skriftlig ledighetsansökan framför sig.
Men.
De sade att ifall jag mot förmodan hittar en ersättare under veckan i fråga så kan det hända att jag får åka skidor full under nyårshelgen. Det är en motvillig kompromiss från deras sida.
Jag hittade en ersättare. Mot förmodan.
Nu väntar jag med spänning på nästa MEN.
Jag deklarerade faktiskt redan första dagen på jobbet för lite mer än en månad sedan att jag skulle vara bortrest under nyårshelgen. Ett muntligt avtal är ett muntligt avtal.
Men.
Eftersom det tydligen finns någon slags policy inom tidningsbranschen att man bara tar det som står i text på allvar, så kan jag inte få någon ledighet eftersom de inte har fått en skriftlig ledighetsansökan framför sig.
Men.
De sade att ifall jag mot förmodan hittar en ersättare under veckan i fråga så kan det hända att jag får åka skidor full under nyårshelgen. Det är en motvillig kompromiss från deras sida.
Jag hittade en ersättare. Mot förmodan.
Nu väntar jag med spänning på nästa MEN.
fredag 4 december 2009
Shot of loveflue with danny banany
Blev tvångsinjicerad av en hypokondrisk intressegrupp bestående av min far och min yngre bror. De ringde när jag sov som bäst och berättade att nu jävlar ska grisen spruta och att jag var näste man för rakning.
När de släppte av mig vid den futuristiska vårdcentralen i Huskvarna (Huskvarnas mest beundransvärda byggnad måste ändå vara vårdcentralen, vilket säger en hel del om den lokala mentaliteten, inget illa menat) ställde jag mig först för att betrakta huset med den obligatoriska beundran man indoktrinerades med vid byggnadstillfället och utförde sedan samma procedur fast med kön som objekt och med förundran i stället för beundran. Alla som stod i den löjligt långa kön, som de visste slutade i en läskig spruta, stod med ett uttryck som avslöjade att de egentligen inte led av situationen. De såg snarare ut att mysa när de tänkte att de hade något att lägga in i den ständigt aktuella svininfluensedebatten under sina av kommunen bortprioriterade rökpauser.
Kanske kan det vara den varma känslan av att göra något som alla andra gör och känna sig som en medborgare snarare än en ensam individ i ett blött och kallt novemberland.
När de släppte av mig vid den futuristiska vårdcentralen i Huskvarna (Huskvarnas mest beundransvärda byggnad måste ändå vara vårdcentralen, vilket säger en hel del om den lokala mentaliteten, inget illa menat) ställde jag mig först för att betrakta huset med den obligatoriska beundran man indoktrinerades med vid byggnadstillfället och utförde sedan samma procedur fast med kön som objekt och med förundran i stället för beundran. Alla som stod i den löjligt långa kön, som de visste slutade i en läskig spruta, stod med ett uttryck som avslöjade att de egentligen inte led av situationen. De såg snarare ut att mysa när de tänkte att de hade något att lägga in i den ständigt aktuella svininfluensedebatten under sina av kommunen bortprioriterade rökpauser.
Kanske kan det vara den varma känslan av att göra något som alla andra gör och känna sig som en medborgare snarare än en ensam individ i ett blött och kallt novemberland.
onsdag 2 december 2009
Vampyrtendenser.
Jag insåg idag att jag har blivit en vampyr. Att bli en vampyr i dagens läge är som alla vet en helt fantastisk karriärsmöjlighet och inte är det fel för kärlekslivet heller, så ni tänker väl att jag måste ha hybris som har bestyckats med en så pass häftig punkt att sätta på mitt CV.
Nä.
Jag har bara blivit blek, gått ner fem kilon och jag har inte sett solen på säkert en månad. Jag har i och för sig inte en last för blodsugning (än) men jag är ganska svag för rött vin vilket förmodligen är ett förstadie till den kommande blodsugningen. Idag lös förresten Solen in i mitt rum rakt på sängen och jag, som borde välkomnat dess varma andedräkt, gömde mig under täcket för att slippa se den i ögonen. Även Solen har dålig andedräkt på morgonen.
Jag hade kunnat betala en halv pungkula för att få de coola krafterna en vampyr kan imponera på omgivningen (läs: tonårstjejer) med. Om man studerar den här tabellen kan jag inte med gott samvete säga att jag mästrar något av de här förslagen på vad man skulle kunna göra med en vampyr-stämpel i passet. Notera speciellt Count von Count och Count Chocula som glänser med sina episka kompetenser i sällskapet kändisvampyrer.
Jag däremot är inte någon true-blooded-twilight-vampyr som lägrar ungmöer från höger till vänster. Men när jag väl får till det kan jag alltid köra med vampyrklassikern.
"Måste kila till kistan innan solen går upp men jag ringer dig, jag lovar".
Nä.
Jag har bara blivit blek, gått ner fem kilon och jag har inte sett solen på säkert en månad. Jag har i och för sig inte en last för blodsugning (än) men jag är ganska svag för rött vin vilket förmodligen är ett förstadie till den kommande blodsugningen. Idag lös förresten Solen in i mitt rum rakt på sängen och jag, som borde välkomnat dess varma andedräkt, gömde mig under täcket för att slippa se den i ögonen. Även Solen har dålig andedräkt på morgonen.
Jag hade kunnat betala en halv pungkula för att få de coola krafterna en vampyr kan imponera på omgivningen (läs: tonårstjejer) med. Om man studerar den här tabellen kan jag inte med gott samvete säga att jag mästrar något av de här förslagen på vad man skulle kunna göra med en vampyr-stämpel i passet. Notera speciellt Count von Count och Count Chocula som glänser med sina episka kompetenser i sällskapet kändisvampyrer.
Jag däremot är inte någon true-blooded-twilight-vampyr som lägrar ungmöer från höger till vänster. Men när jag väl får till det kan jag alltid köra med vampyrklassikern.
"Måste kila till kistan innan solen går upp men jag ringer dig, jag lovar".
onsdag 18 november 2009
söndag 15 november 2009
När tystnaden skriker i öronen.
Det regnar. Den salongsberusade ynglingen väntar. Det han väntar på vill han egentligen inte veta av, tanken på det han väntar sig får honom att må illa och kommer bara att ge honom besvär de närmsta timmarna. Men han måste ändå ta emot det enligt det ansvar han har tagit på sig,vilket får honom att väga för- och nackdelarna med sin uppgift.
Det är lätt att få vågskålen att välta över till den onda sidan av nangiala, om man inte passar sig för dålig feng shui. Har jag hört.
Vad kan vara sämre feng shui än en busshållplats en regnig fredagsnatt/lördagsmorgon i november?
Därför sätter han igång knockoutlåten för att väga upp den dåliga stämningen som sprider sig som cancerceller i huvudet på honom.
Att sitta still får honom att frysa och det hjälper inte det minsta att tänka på alla de platser han hellre hade befunnit sig på. Så klart. Bara en låt med ett odiskutabelt sväng kan rädda honom ur situationer som hade fått vilken Ernst Kirsteiger som helst att svära i tv.
När uppgivenheten till slut börjar domna bort i mörkret känner han plötsligt att någonting är fel. Musiken knäpps av och han känner något i öronen som känns fastkilat, något som inte bör vara där. Det känns som om han befinner sig under vatten. Han är förvirrad och pillar ut hörlurarna ur öronen och kommer därmed över ytan för att upptäcka att han befinner sig i ett hav av kvävande tystnad.
Han ser förtvivlat på sin trogna följeslagare Stefan Ipod och märker att det är något som inte stämmer. Dess vitala skärmljus har bleknat och dess puls som tills nu utan undantag slagit med precis 60 slag i minuten står nu helt stilla.
Jag måste nu möta natten ensam. Inget sväng. Bara det monotona ljudet av mina egna steg och det nästan smärtsamma slamret i brevlådorna. Något jag inte behövt erfara förut.
Kära Stefan Ipod.
Jag kanske tog dig för givet och det ber jag ödmjukast om ursäkt för. När jag tänker tillbaka på vår tid tillsammans ser jag både bra och dåliga stunder framför mig. Visst, vi har haft våra konfliker men det kan jag i dessa sorgens dagar lägga bakom mig. Så kul vi hade det när vi satt på de otaliga resorna från skolan till Landet Ingenstans tillsammans.
Trots den språkbarriär vi hade mellan oss, med din Norsktalande meny, kunde förlita oss på kroppspråk och vi förstod varandra på ett eller annat vis.
Visst, du var trätig ibland men det rättfärdigar inte det fysiska våld jag har utsatt dig för under åren. Ingen förtjänar det, allra minst du.
Tack, Stefan för den här tiden. Det är din rätt att veta att jag kommer att ersätta dig med en yngre och snyggare släkting till dig men det betyder inte att jag nånsin kommer att glömma dig.
PS. Det kan vara så att du egentligen fortfarande funkar, om jag bara formaterar om dig på något vis. I så fall kommer jag förneka att jag överhuvudtaget skrivit det här så vi kan fortsätta som vanligt.
Här kommer en till hyperlänk tillägnad Stefan Ipod.
Det är lätt att få vågskålen att välta över till den onda sidan av nangiala, om man inte passar sig för dålig feng shui. Har jag hört.
Vad kan vara sämre feng shui än en busshållplats en regnig fredagsnatt/lördagsmorgon i november?
Därför sätter han igång knockoutlåten för att väga upp den dåliga stämningen som sprider sig som cancerceller i huvudet på honom.
Att sitta still får honom att frysa och det hjälper inte det minsta att tänka på alla de platser han hellre hade befunnit sig på. Så klart. Bara en låt med ett odiskutabelt sväng kan rädda honom ur situationer som hade fått vilken Ernst Kirsteiger som helst att svära i tv.
När uppgivenheten till slut börjar domna bort i mörkret känner han plötsligt att någonting är fel. Musiken knäpps av och han känner något i öronen som känns fastkilat, något som inte bör vara där. Det känns som om han befinner sig under vatten. Han är förvirrad och pillar ut hörlurarna ur öronen och kommer därmed över ytan för att upptäcka att han befinner sig i ett hav av kvävande tystnad.
Han ser förtvivlat på sin trogna följeslagare Stefan Ipod och märker att det är något som inte stämmer. Dess vitala skärmljus har bleknat och dess puls som tills nu utan undantag slagit med precis 60 slag i minuten står nu helt stilla.
Jag måste nu möta natten ensam. Inget sväng. Bara det monotona ljudet av mina egna steg och det nästan smärtsamma slamret i brevlådorna. Något jag inte behövt erfara förut.
Kära Stefan Ipod.
Jag kanske tog dig för givet och det ber jag ödmjukast om ursäkt för. När jag tänker tillbaka på vår tid tillsammans ser jag både bra och dåliga stunder framför mig. Visst, vi har haft våra konfliker men det kan jag i dessa sorgens dagar lägga bakom mig. Så kul vi hade det när vi satt på de otaliga resorna från skolan till Landet Ingenstans tillsammans.
Trots den språkbarriär vi hade mellan oss, med din Norsktalande meny, kunde förlita oss på kroppspråk och vi förstod varandra på ett eller annat vis.
Visst, du var trätig ibland men det rättfärdigar inte det fysiska våld jag har utsatt dig för under åren. Ingen förtjänar det, allra minst du.
Tack, Stefan för den här tiden. Det är din rätt att veta att jag kommer att ersätta dig med en yngre och snyggare släkting till dig men det betyder inte att jag nånsin kommer att glömma dig.
PS. Det kan vara så att du egentligen fortfarande funkar, om jag bara formaterar om dig på något vis. I så fall kommer jag förneka att jag överhuvudtaget skrivit det här så vi kan fortsätta som vanligt.
Här kommer en till hyperlänk tillägnad Stefan Ipod.
onsdag 11 november 2009
Ur Inga Magnussons Perspektiv
När jag jobbade häromnatten fick jag ett meddelande av kontoret. Där stod det att jag hade missat en brevlåda på Ladugårdsgatan. Inte vilken låda som helst. Det här var nämligen Inga Magnussons brevlåda.
Det stod också i brevet att Inga hade ringt in till kontoret och varit "skogstokig". Hon ansåg sig utsatt för mobbning och tog det hela väldigt personligt. Jag funderade inte så mycket på det och skrev en liten lapp där det stod "Jag ber om ursäkt för alla oegentligheter och hoppas att jag inte förlorat din respekt som ditt lokala tidningsbud".
Sen var det inte mer med det. Förutom ett gnälligt facebookinlägg jag lade upp i protest mot Den Ständiga och Sällan Konstruktiva Kritiken Riktad Mot Tidningsbud.
Men när jag nu sitter här och funderar på vad i den här historien som drivit henne till ett sådant raseri, inser jag att jag inte vet hela hennes livshistoria.
Därför måste jag hitta på en för att känna sympati med hennes känslor kring tidningsdistrubition.
Här kommer alltså det hela Ur Inga Magnussons Perspektiv.
Inga växte upp i en liten förort till Trollhättan. Ingas far, som helt naturligt hette Magnus, jobbade som frilandsjournalist. Han kämpade så oerhört hårt med sitt skrivande trots att han aldrig fick sina artiklar publicerade.
Han hade nämligen svurit en ed om att bli den bästa nöjesjournalisten i svensk historia. Det enda problemet med det var att han bodde i en liten förort till trollhättan. Där hände det ju inte så mycket i nöjesväg.
I tidningen stod det desto mer om den nystartade automobilfabriken och det var väl kul tyckte allmänheten och chefsredaktören för Trollhättans tidning som uppmuntrade sina underordnade att hålla sig á jour med fabrikens rörelse på bilindustrins framgångstrappa.
Magnus hade alltså inte så mycket att jobba med. Ingen i orten hade ju tid med nöjen, alla jobbade ju på fabriken dagarna i ända. Så Magnus skrev mest om vad som hände i andra delar av sverige, där det ibland hände något i nöjesväg och det var ju inte ens var dag som det hände.
I Inga magnussons ungdoms vår var det nämligen så att man hade inte hade för avsikt att roa sig utan att man noga planerat för det, vilket såklart kväver den viktigaste delen av lusterligheter. Nämligen spontanitet.
Så de flesta brydde sig inte om att försöka över huvud taget.
Magnus vägrade att ta jobb på fabriken trots att familjen svalt. Han hade minsann gått ut det högre läroverket och skulle minsann inte ställa sig vid ett fabriksband, om det så skulle bli hans död.
En dag när Inga kom hem ifrån skolan satt hennes mor och grät vid köksbordet. Hon berättade att hon hade fått en insändare med lovord om fabriken publicerad i tidningen och att Magnus hade blivit knäckt när han läst om hur till och med hans egen maka blivit en "Jävla fabriksympatisör". Att dessutom hon hade blivit publicerad på första försöket medan han kämpat som en galning utan resultat. Hon hade ju inte ens gått ut det högre läroverket.
Han hade stormat ut och tagit med sig sin bohemiska konstnärssjäl till den lokala puben och stannade där under mer eller mindre hela Ingas uppväxt medans Inga själv fick ta jobb på fabriken.
Dagarna blev till månader, månader till år. Tills en tid när åren sakta började delas upp i månader och sedan till dagar igen.
Den 1 november 2009 hittade hon det enda den utfattige fadern lämnat henne på sin vind på ladugårdsgatan, i jönköping. Det var en låda med alla hans samlade artiklar och andra litterära verk. Han hade dessutom lämnat ett brev där han bad om ursäkt för hennes förlorade barndom och förklade att han hade en sista önskan. Han bad henne att för allt världen få en av hans artiklar publicerade så att hans själ kunde få ro.
Inga kämpade och kämpade tills hon till sist fick beskedet av Jönköpings Posten skulle publicera en av hans artiklar som handlade om Logdansen i Kötthult 1949.
Inga var så exalterad dagen innan just den tidningen skulle komma att hon trots sitt extremt svåra handikapp stannade uppe hela natten för att kunna hämta tidningen ur sin brevlåda så tidigt som möjligt. Hon kände sig som ett barn på julafton.
När hon tillslut såg det stiliga och ack så graciöst förande tidningsbudet komma på sin svarta cykel såg hon inte till en början onskan som glödde i hans ögon.
När han sedan kom fram till lådan, stannade han bara upp och pekade Inga rakt i ansiktet med ett hånskratt och sade; "INGA TIDNINGAR FÖR INGA! MUAHAHAHA"!
När han cyklat vidare var Inga så chockad att hon inte visste om hon skulle skratta eller gråta.
Med detta i åtanke kan jag lättare förstå Inga Magnusson som ringer och beter sig som hon gör och försöker göra min proffesionella relation med hennes brevlåda till ett personligt vendetta.
Det stod också i brevet att Inga hade ringt in till kontoret och varit "skogstokig". Hon ansåg sig utsatt för mobbning och tog det hela väldigt personligt. Jag funderade inte så mycket på det och skrev en liten lapp där det stod "Jag ber om ursäkt för alla oegentligheter och hoppas att jag inte förlorat din respekt som ditt lokala tidningsbud".
Sen var det inte mer med det. Förutom ett gnälligt facebookinlägg jag lade upp i protest mot Den Ständiga och Sällan Konstruktiva Kritiken Riktad Mot Tidningsbud.
Men när jag nu sitter här och funderar på vad i den här historien som drivit henne till ett sådant raseri, inser jag att jag inte vet hela hennes livshistoria.
Därför måste jag hitta på en för att känna sympati med hennes känslor kring tidningsdistrubition.
Här kommer alltså det hela Ur Inga Magnussons Perspektiv.
Inga växte upp i en liten förort till Trollhättan. Ingas far, som helt naturligt hette Magnus, jobbade som frilandsjournalist. Han kämpade så oerhört hårt med sitt skrivande trots att han aldrig fick sina artiklar publicerade.
Han hade nämligen svurit en ed om att bli den bästa nöjesjournalisten i svensk historia. Det enda problemet med det var att han bodde i en liten förort till trollhättan. Där hände det ju inte så mycket i nöjesväg.
I tidningen stod det desto mer om den nystartade automobilfabriken och det var väl kul tyckte allmänheten och chefsredaktören för Trollhättans tidning som uppmuntrade sina underordnade att hålla sig á jour med fabrikens rörelse på bilindustrins framgångstrappa.
Magnus hade alltså inte så mycket att jobba med. Ingen i orten hade ju tid med nöjen, alla jobbade ju på fabriken dagarna i ända. Så Magnus skrev mest om vad som hände i andra delar av sverige, där det ibland hände något i nöjesväg och det var ju inte ens var dag som det hände.
I Inga magnussons ungdoms vår var det nämligen så att man hade inte hade för avsikt att roa sig utan att man noga planerat för det, vilket såklart kväver den viktigaste delen av lusterligheter. Nämligen spontanitet.
Så de flesta brydde sig inte om att försöka över huvud taget.
Magnus vägrade att ta jobb på fabriken trots att familjen svalt. Han hade minsann gått ut det högre läroverket och skulle minsann inte ställa sig vid ett fabriksband, om det så skulle bli hans död.
En dag när Inga kom hem ifrån skolan satt hennes mor och grät vid köksbordet. Hon berättade att hon hade fått en insändare med lovord om fabriken publicerad i tidningen och att Magnus hade blivit knäckt när han läst om hur till och med hans egen maka blivit en "Jävla fabriksympatisör". Att dessutom hon hade blivit publicerad på första försöket medan han kämpat som en galning utan resultat. Hon hade ju inte ens gått ut det högre läroverket.
Han hade stormat ut och tagit med sig sin bohemiska konstnärssjäl till den lokala puben och stannade där under mer eller mindre hela Ingas uppväxt medans Inga själv fick ta jobb på fabriken.
Dagarna blev till månader, månader till år. Tills en tid när åren sakta började delas upp i månader och sedan till dagar igen.
Den 1 november 2009 hittade hon det enda den utfattige fadern lämnat henne på sin vind på ladugårdsgatan, i jönköping. Det var en låda med alla hans samlade artiklar och andra litterära verk. Han hade dessutom lämnat ett brev där han bad om ursäkt för hennes förlorade barndom och förklade att han hade en sista önskan. Han bad henne att för allt världen få en av hans artiklar publicerade så att hans själ kunde få ro.
Inga kämpade och kämpade tills hon till sist fick beskedet av Jönköpings Posten skulle publicera en av hans artiklar som handlade om Logdansen i Kötthult 1949.
Inga var så exalterad dagen innan just den tidningen skulle komma att hon trots sitt extremt svåra handikapp stannade uppe hela natten för att kunna hämta tidningen ur sin brevlåda så tidigt som möjligt. Hon kände sig som ett barn på julafton.
När hon tillslut såg det stiliga och ack så graciöst förande tidningsbudet komma på sin svarta cykel såg hon inte till en början onskan som glödde i hans ögon.
När han sedan kom fram till lådan, stannade han bara upp och pekade Inga rakt i ansiktet med ett hånskratt och sade; "INGA TIDNINGAR FÖR INGA! MUAHAHAHA"!
När han cyklat vidare var Inga så chockad att hon inte visste om hon skulle skratta eller gråta.
Med detta i åtanke kan jag lättare förstå Inga Magnusson som ringer och beter sig som hon gör och försöker göra min proffesionella relation med hennes brevlåda till ett personligt vendetta.
tisdag 3 november 2009
"Skitnatt. Julaftonsfan"
En natt på jobbet som tidningsutdelare (Förmedlare av Aktuell Litteratur) spenderad på cykel kan vara både skön och trivsam upplevelse samtidigt som det kan vara likvärdigt med både fysisk och psykisk tortyr. När jag tänker tillbaka på mitt liv kan jag med stolthet se på åtminstone en handfull av beundransvärt galant utförda projekt.
Gårdagsnatten var inte ett av dem. Jag skulle vilja göra en liknelse med mig själv och Papphammar, men det gör jag inte för jag ser inte själv komiken i det hela när jag tappar tidningar i vattenpölar, välter cykeln, snubblar i trapphus och sparkar med fulländad precision smalbenet mot opraktiskt placerade lånevagnar från Preem (tack för den Åbacksgatan 4b, du kommer att brinna i helvetet).
När jag kommer med den sista (jävla) tidningen till det sista (jävla) huset möts jag av en talande blick skjuten ur en medelålders mans svarta ögon som påpekar att klockan är halv 8 och att han inväntat min ankomst för en bra förklaring. Utan att blinka ljuger jag snabbt ihop att jag är hemskt ledsen men att min cykel tyvärr hade brakat ihop och att jag var nära att möta min skapare när jag föll ned för Presidentgatan i den högsta hastigheten en tidningsutdelare kan nå (7 parsek/h).
Jag anser att jag gjorde honom en tjänst genom att ljuga. Hade jag bara förklarat att jag var sen hade han ju tjurat sig genom hela frukosten ända ifrån kaffet till filmjölken och repeterat samma fråga för sig själv om och om igen i ett dramatiskt crescendo: "-Varför just jag? VARFÖR JUST JAAAG!"
Han mår nog bättre av att inte vara arg. Frukosten är ju trots allt det viktigaste målet.
Med dessa visdomsord lämnar jag er för idag mina trogna (2) läsare för att sätta mig ned och känna eftertänksamhetens flötiga fingrar kladda mig i ansiktet.
Gårdagsnatten var inte ett av dem. Jag skulle vilja göra en liknelse med mig själv och Papphammar, men det gör jag inte för jag ser inte själv komiken i det hela när jag tappar tidningar i vattenpölar, välter cykeln, snubblar i trapphus och sparkar med fulländad precision smalbenet mot opraktiskt placerade lånevagnar från Preem (tack för den Åbacksgatan 4b, du kommer att brinna i helvetet).
När jag kommer med den sista (jävla) tidningen till det sista (jävla) huset möts jag av en talande blick skjuten ur en medelålders mans svarta ögon som påpekar att klockan är halv 8 och att han inväntat min ankomst för en bra förklaring. Utan att blinka ljuger jag snabbt ihop att jag är hemskt ledsen men att min cykel tyvärr hade brakat ihop och att jag var nära att möta min skapare när jag föll ned för Presidentgatan i den högsta hastigheten en tidningsutdelare kan nå (7 parsek/h).
Jag anser att jag gjorde honom en tjänst genom att ljuga. Hade jag bara förklarat att jag var sen hade han ju tjurat sig genom hela frukosten ända ifrån kaffet till filmjölken och repeterat samma fråga för sig själv om och om igen i ett dramatiskt crescendo: "-Varför just jag? VARFÖR JUST JAAAG!"
Han mår nog bättre av att inte vara arg. Frukosten är ju trots allt det viktigaste målet.
Med dessa visdomsord lämnar jag er för idag mina trogna (2) läsare för att sätta mig ned och känna eftertänksamhetens flötiga fingrar kladda mig i ansiktet.
måndag 2 november 2009
Sagan om effektiviseringens konsekvenser.
Det var en gång en liten man vid namnet Jerka Segerhammar. Jerka var på gränsen till sin pension på sitt arbete i den högra hjärnhalvan på på en ung försäljare, där han också bodde. Den unge mannen, eller Hyresvärden, som Jerka kallade honom, var inte speciell på något utan snarare ganska medioker, speciellt på att utföra sitt dåvarande jobb som damsugarförsäljare. Jerka var trots det ganska nöjd över att ha blivit placerad i just den här kroppen och trivdes ganska bra med tanke på det lugna arbetstempot på hans avdelning.
Han var efter en efterlängtad befodran ansvarig för avdelningen för Logiskt Tänkande och Koncentrationsbevaring, vilket var en högt aktad position i Jerkas bransch. Men eftersom hans avdelning inte hade haft så stort genomslag den senaste tiden ur ett statistiskt perspektiv gjorde KER (Kommisionen för Effektivesering och Resultatkontroll) en resultatbaserad bedömning av Jerkas avdelning och sände ett effektiviseringsförslag till den dåvarande Högsta Bestämmaren Av Viktiga Frågor Angående Allt Som Spelar Någon Större Roll.
Högsta Bestämmaren Av Viktiga Frågor Angående Allt Som Spelar Någon Större Roll förstod långt ifrån allt vad som stod i det sjusidiga häftet han hade fått framför sig på sitt skrivbord. Hans vanliga sysslor i arbetet handlade mest om att representera kroppen i interfysiska sammanhang, så han visste inte hur han skulle hantera ett sådant omfattande häfte fyllt med svårläst facktext. Det fanns inte ens några stapeldiagram att titta på. Högsta Bestämmaren gillade stapeldiagram, han tyckte de hade så fina färger.
Han insåg av erfarenhet att i sådana här situationer är det är bäst att hålla skenet uppe för att hålla sin aktade maktposition. Han kom fram till att situationen krävde att han presenterade ett konkret och till synes genomtänkt beslut.
Han beslöt sig för att hålla med KER. Om de kunde skriva en så svårläst motion, var de förmodligen ett gäng riktiga kluriga killar och därmed hade de förmodligen rätt.
Vad han inte visste var att grabbarna på KER jobbade på provision per genomförd motion och att de inte brydde sig det minsta om något annat än personlig vinst. För den som inte vet vad Provision betyder kan berättaren förklara att det är ett andligt begrepp, nära förknippat med den numera utbredda religionen Kapitalism.
Därmed avvecklades Jerkas avdelning för Logiskt Tänkande och Koncentrationsbevaring. Jerka förtidspensionerades med en ödmjuk månadsersättning och låg mer eller mindre på sofflocket resten av sitt liv. Han läste med lite vemod i morgontidningarna hur Kroppen han levde i sakta förföll. Det stod om hur Kroppen läste sms mitt i trafiken, tappade sin förmåga att spela schack, slarvade bort fjärrkontrollen, tog på sig kläderna i fel ordning och missade trappsteg på ett oroväckande sätt.
Så gick ett par år och den nu gamle mannen Jerka låg på sin dödsbädd och insåg att han var det enda som fanns kvar som koppling mellan Kroppen och dess avdelning för Logiskt Tänkande och Koncentrationsbevaring. Med hans död skulle det innebära slutet på all logisk funktion i hjärnan och Hyresvärden skulle nå den högsta nivån av förvirring. Jerka somnade in stilla med en liten förhoppning om att det kanske föds det en ny tjänsteman någonstans bland hjärnbalkarna, som mot förmodan fattar intresse för något så grått och osexigt som Logiskt tänkande.
Men det gjorde det aldrig och det är förklaringen till varför jag inte kan klura ut hur fan man löser Sudoku.
måndag 28 september 2009
The Red Cap
Yep, det går inte att röra mig. Jag rör mig som en sylvass machete genom djungeln och skär genom alla pretentioner om vad som är acceptabelt. Jag trivs som fisken i soppan. Min torka på inspiration är över och allt jag gör blir jävlar i mig bra. Allt tack vare min röda mössa. När jag tar på mig min röda mössa är jag mannen kvinnor vill ha, mannen männen vill va.
Allting sitter i huvudet. Eller snarare på huvudet.
Allting sitter i huvudet. Eller snarare på huvudet.
söndag 20 september 2009
What Makes a Man?
...though we will never know what really happened within the "M.A.N. society", as it is classified information, we do know that close to all members were killed in mysterious accidents. The general cause of death was in most cases brutal force to the neck. One member even had an actual hiking boot inserted "where the sun don't shine" as the lead investigator expressed himself at the last pressconference. He also also stated that the neck damage on most of the found bodies where very similar to the effects of a martial arts technique called "the Roundhouse Kick".
The only known member of the M.A.N. society still alive, actor/martial arts guru Chuck Norris, often connected with his lead character the tv-series "Walker Texas Ranger", comments the sudden deaths;
"If you can prove i did it, I can prove your head aint' attached to your shoulders."
The only known member of the M.A.N. society still alive, actor/martial arts guru Chuck Norris, often connected with his lead character the tv-series "Walker Texas Ranger", comments the sudden deaths;
"If you can prove i did it, I can prove your head aint' attached to your shoulders."
tisdag 15 september 2009
Jimmy Connors Pro Tennis Tour.
D har introducerat ett nytt distraktionsmoment i mitt arbetssökande. Spelet heter "Jimmy Connors Pro Tennis Tour". Undertäcknad insåg direkt vad spelet skulle handla om. Nämligen TENNIS. Tennis är ju som alla vet en sport, så jag såg till en början med en viss skepsis på förpackningen innan jag satte i det i SNES-konsolen. Jag har sällan tänkt på en karriär inom tennissvängen men jag insåg efter första serven att det här är något jag skulle kunna prioritera framför mitt arbetsökande.
Om jag kämpar lika hårt som Jimmy Connors gjorde på sin tid kanske jag får tag i en fru som ser ut så här:
Om jag kämpar lika hårt som Jimmy Connors gjorde på sin tid kanske jag får tag i en fru som ser ut så här:
Jimmy Connors fru, Chris Evert.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)