Skitnatt. Julaftonsfan.

Meshuppa, get on up.

2011-11-29T17:15:00.001-08:00

Jag gjorde ett par mashups för en lång tid sedan.

http://soundcloud.com/laughers-screamers

und

http://www.myspace.com/561952202

Att jag känner mig nöjd med dem så här i efterhand kanske är en livslögn, eller bara ett självförtroendes opium. Här är det iallafall.

"Lord I want to thank you for my smokin' hot wife tonight"

2011-07-26T11:14:00.000-07:00

Pastor Joe Nelms tackar Gud, för nästan allt.

Många menar att det här är första gången någon faktiskt gör reklam i en offentlig bön, och rasar såklart över det. Även jag, som inte är religiös, kunde till och med till en början (inte utan att ana lukten av identitets-svek) tänka mig att ställa mig på de mer konservativt kristnas sida om vad som bör nämnas i en bön, men eftersom han inte blivit sponsrad av nämnda företag ser jag inte anledningen till att gå i taket. Vad som är Guds skapelse har väl diskuterats om och om igen, men så förgrenat konkreta exempel som bildäck och racingbränsle har väl sällan kommit upp i teologiska debatter.

Kanske är det dags att det gör det?

Nej, vad som borde straffas är snarare det snuskigt folkliga i att citera Will Ferrell ur "Talladega Nights", även om det inte är det som är mest chockerande i den här sydstatsfarsen. Det som trots allt annat bekymrar mig mest är att han beskrev sin stackars maka som någon slags trofé-fru.

Re:edit:skön:spinoff

"Riddare möter helikoptereld - Dan, 21 år"

2011-07-25T13:02:00.000-07:00

Efter en tio års lång konstpaus har jag äntligen tagit upp tecknandet igen. Inte utan en känsla av ironisk triumf inser jag direkt att jag inte har tappat ens ett korn av färdighet sedan jag slutade. Vilket alltså betyder att jag har exakt samma teknikfärdighet som en hyfsad elvaåring.

Att jag var duktig, det vet jag med säkerhet. Min mor har nämnt det vid ett flertal tillfällen. Hon är dagisfröken och har därmed en gedigen referensram när det kommer till just teckningskonst och därför berömde hon mig aldrig i egenskap av mor. Av respekt för min unga och känsliga konstnärs-själ övertygade hon mig om att det var kännaren i henne som talade.

Jag hade nog svalt hela lögnen om det inte vore för bristen av konstruktiv kritik från kännaren i fråga.

När jag kom överens med mina begränsningar skar jag upp min konstnärliga ådra och lade av helt hållet (oräkneliga fallos-symboler på diverse skolmaterial räknas inte som konst, åtminstone inte än). Men trots Lögnen och insikten av att jag är så ohjälpligt dålig på att teckna betyder det inte att jag ska ge upp konsten helt. Jag ska bara bordlägga projektet i tio år till och plocka upp det igen när frustrationen har lagt sig, precis som jag gjorde för tio år sedan.

Hade jag nu haft en scanner och ett destruktivt sug efter att göra bort mig, på det sätt som halvbegåvade (men seriösa) konstnärer gör när de presenterar verk som är för fula för att titta på men för snygga för att skratta åt, så hade jag visat mina spretiga dödsryck till teckningar här, men min döende stolthet förbjuder mig.

(Apropå det kommer jag att släppa lite musik inom en snar framtid. Mer om det senare).

Men även det här har fört något bra med sig (jaja, bedöm själva). När jag satt som bäst och ritade riddare började pennan forma ord istället för krokiga svärd. Helt plötsligt känner jag för att börja skriva igen.

Därför förklarar jag den här bloggen öppnad för säsongen, men bara tills det att jag tröttnar igen.

En glad nyhet är också att jag enligt statistikhörnan har haft fler läsare som inaktiv bloggare än jag hade när jag faktiskt skrev. Jag hoppas på att få behålla er nya läsare, trots att jag skriver en ny massa skit.

O Come, All Ye Faithfull

2010-12-15T16:29:00.000-08:00

Jag, som många andra, känner som vanligt som att julen håller på att rinna ur händerna på mig. Den varma känslan av ha-begär som jag kände som barn har bleknat för varje år och jag börjar tappa lusten på riktigt när jag inser att jag numera mest ser julen som en anledning att supa mig in i julefridens dimma med sprit som smakar kanel. Men självinsikt är ju inte meningen att man ska underhålla sig med under julhelgen, då blir man cynisk och förstör för barnen, det är ju deras högtid. Hundratals nersnapsade hyrtomtar kan vittna om vad jag talar om.

Men låt oss inte glömma julens storhet, en högtid SÅ populär att vi till och med i stort sett kramat ut det sista religiösa ur högtiden och ägnar oss helt lugnt åt att titta på Kalle Anka på tv, klockan 3, som vanligt. Den grupp som dock utsätts för religiös julstrålning är de stackars skolbarn som, utan något som helst val, får vara så goda och sjunga om Jesus och vilken bedrift det var av honom att födas och hur imponerade alla var av att hans mor lyckats med det utan att ens röra vid en man.

Men det är inte bara barnen som fortfarande har kvar sin religiösa julanda.

Al-Qaida ska nämligen lansera en "Juloffensiv", enligt Iraks inrikesminister Jawad Al-Bolani som påstår att sprängattentatet i Stockholm bara var ett smakprov av den julglädje som Al-Qaida ska sprida i storstäder över hela västvärlden under julhelgerna. De vill väl bara återgälda lite av den stämning som USA spred i mellanöstern under 4 ramadanfiranden i rad.

Man säger ju att julklappar är roligare att ge än att få.

Jag läste också att när Iran och Irak låg i konflikt på 80-talet, bad Irak Iran om eld upphör under Ramadanmånaden, vilket Iran inte gick med på. Året efter det inledde Iran en attack mot Irak med namnet "Operation Ramadan".

Jag har själv inga stora planer för julen. Efter "Sagan om Karl-Bertils Jonssons julafton" är nog det bästa att gömma sig i något litet hörn med skugga som skyddar mig från mediabruset, med en flaska julsnaps som sköld mot världen.

Den fruktade förmiddagen

2010-12-03T09:31:00.000-08:00

Som arbetslös har jag ungefär 2 saker jag Måste göra varje dag. Jag vet att det finns många som trivs med att vara arbetslösa, och det gör jag med till en viss del. Jag trivs med att inte har några Måsten, jag vill ha Ärenden.

Det finns dock en tid på dygnet som jag inte alls trivs ett skit med min brist på engagemang och det är när jag vaknar på förmiddagen. För en arbetslös finns det absolut ingen charm alls med den tiden på dygnet och det finns verkligen ingenting man kan göra, som man inte måste använda eftermiddagen till för att få tiden att gå då istället och på så sätt klara av eftermiddagen, som inte är så hemskt mycket bättre än förmiddagen den heller.

När jag vaknar på förmiddagen, tilldelar jag en blick mot fönstret och en blick mot klockradion, eftersom jag varje kväll har lovat mig själv att jag ska ta en promenad om det är fint väder nästa dag för att utsätta mig för lite skarpt solljus. Det händer såklart aldrig, det är mer en rutin som jag har för att hålla kvar den sista sparlågan av handlingskraft jag har.

Man kan inte umgås med någon, antingen så jobbar ens vänner eller så sover de precis som jag för att slippa förmiddagen och det tidsöverskott den tvingar på en. Om jag går upp på förmiddagen, måste jag dessutom kanske äta lunch, vilket inte funkar i längden eftersom jag inte har råd med mer än ett mål mat om dagen.

Förmiddagen är ett fängelse man inte kan komma ur, om man inte flyr in i drömmarnas land, och jag är en utbrytarkung.

Brooklyn

2010-11-26T07:49:00.000-08:00

Den kompromisslösa spela-för-ditt-liv attityd som vissa punkband en gång tiden hade, har nu ett gäng brassnördar stulit utan att blinka. De är det blod som kramats ur trasan som en gång torkade upp det ännu inte helt koagulerade blodet från gatan, där Punkens lik påträffades.

Jag vet ingenting om Young Blood Brassband, jag har faktiskt inte en aning om de är nördar eller ett gäng hårda ghetto gangsters som inte packar alla sina instrumentcase:ar med instrument.

Jag vet bara att de raderar alla mina trötta minnen av konventionella brassband, ur den slutna värld av stela arrangemang av Rosa Pantern, som jag har blivit uppfostrad att acceptera på musikgymnasiet.

Min vän och eminente sväng-connaisseur Valbintino länkade; Young Blood Brassband - Live. Places.

Mr McCheese bites the dust

2010-11-18T10:40:00.000-08:00

Jag beställer belåtet 4 cheeseburgare på donken, sätter mig med min vän Gurkan och börjar diskutera filmen "Cornelis". Jag tänker lite snabbt att jag får olustighetskänslor av att Gurkan inte beställt något och att jag äter själv, så jag placerar strategiskt en hamburgare på hans sida av bordet, bredvid hans minimalistiska beställning bestående av en liten Cola light. Trots det så känns det än så länge som om att allt är i enlighet med mina ramar av en lyckad snabbmåltid.

När jag börjar på min andra burgare märker jag under uppackningen hur perfekt den är med sitt krispiga bröd, och tänker att den förmodligen är allt en vanlig cheesburgare kan sträva för att bli. Jag suckar, nästan stönar, precis innan jag tar första tuggan, när jag hör följande.

- Det där är väl lite din typ, Lisa?

Detta följs sedan av ett fnitter, ett Tisseltassel, som skulle skära igenom alla förkalkningar i hjärtat på vem som helst, som en gång varit en 13 årig grabb med lite taskig självkänsla.

Jag vrider huvudet snett åt sidan för att se vad som orsakar det eruptiva uttrycket av äckel och retsamhet. Jag ser på tjejgänget i fjortonårsåldern och inser inte förens nu, att det är mig de syftar på. Det är jag, som ofrivilligt spelar skräck-objekt för den genomsnittliga tonårstjejen.

Jag kan se på "Lisa" att hon gör allt för att slå bort den retfulla kommentaren medan jag låtsas att jag inte hörde och fortsätter trycka i mig nästa cheeseburgare.

Vill jag regressera, ser jag hellre en Disney-film.

"Kära broder"

2010-09-23T10:41:00.000-07:00

"Jag köpte ett wienerbröd till dig. Frasigt och ytterst färskt. Hälften var doppat i choklad, ett tunt lager ljuvlig mjölkchoklad.
I mitten fanns befann sig en utsökt klick sylt. En lagom liten klick sylt gjord av sommaren färskaste hallon.
Det är antagligen det bästa och absolut godaste wienerbrödet i stan.

Men jag åt upp det.
Jag köpte två, tänkte vara givmild men i väntan på på Fader Lennart blev... -->
Var god vänd.

... frestelsen allt får plågande.
Så jag åt det.
Jag började på den "ochokladerade" sidan och ~~arbetade~~ njöt mig fram mot den saftiga choklad-delen.
När man tuggade kunde man, om man lyssnade väldigt noga, höra en stråkorkester spela "Våren" av Vivaldi.

Skäms jag? NÄ!

De finns på Konsum, två för 15 kr.

Din kära bror Björn.
2010-09-23, kl 11:13."

Barnen undrar hur det gick sen.

2010-09-20T08:18:00.000-07:00

En ansvarsfull invandrarpolitik. Ett förfinat begrepp som alla förstår triggar upp "sympatisörer" lika mycket som vilket ny-nazistiskt slagord som helst.
De har precis lyckats få håret att växa ut lagom till valvakan på Gärdet, de som tror att de äntligen får säga precis vad de vill så länge de skyddas i en skräddarsydd rustning från Armani. Det var sannerligen en stor dag för organiserad rasism, den 19 september 2010.

Men var tjugonde person är i grunden inte nynazist. Trots alla historiskt dåliga exempel som skakat världen genom åren. Trots att de flesta av oss tycker att Terry Jones är en typiskt okunnig amerikansk republikan när han föreslår bokbål på Koranen. Trots att alla är kollektivt uppvuxna med ideal om likavärde på dagis, bjuds Sverigedemokraterna in i riksdagen av var 20:e person.
Det är inte vår plats att döma dessa människor. Det här är snarare ett misslyckande av oss nitton andra, vi som inte röstade för en "ansvarsfull invandrarpolitik". Det var vi som inte tog diskussionen på allvar med våra arbetskollegor på fikarasten, vi som gav upp och konstaterade att "han/hon är ju dum i huvudet ändå, det spelar ingen roll". Vi som tillsammans har skapat en politisk kulturidé om att det är jobbigt och dumt att prata om politik med våra vänner.

Det finns också de som bara lättvindigt röstar utan att över huvudtaget känna något ansvar alls för vad det verkligen betyder att uttrycka sin demokratiska rätt, som om det skulle handla om att slänga ut en taskig kommentar på nätet. Jag vet att åtminstone jag har fått höra teorin om att det inte spelar någon roll längre, "Det är ju ingen skillnad mellan höger och vänster nuförtiden" vid fler tillfällen än jag har hört talas om vikten av att rösta. Det var inte som många tror att det var de äldre som röstade på SD, enligt DN var det ganska lite stöd för SD hos pensionärerna jämfört med stödet hos de som röstade för första gången.

Jag kan inte tala för alla men jag tror att vi, inklusive de som lite tafatt och illvilligt faktiskt röstat på SD, inte har tagit SD på tillräckligt stort allvar. Men jag tror och hoppas att de som röstade på SD insåg vad de faktiskt hade gjort när de hörde de alldeles för bekanta tonerna när Jimmie Åkessons intog talarstolen och en vågmästarroll i valet.

Nileskär och Withers

2010-08-03T14:15:00.000-07:00

Mats Nileskär är i min mening Skånes främsta export. Han har intervjuat otaliga souldemoner genom åren (totalt har han gjort över 6000 intervjuer) och är en journalist som ställer rätt frågor som oftast får mer än vad han frågade om till svar. För något år sedan intervjuade han Bill Withers i Mats Nileskärs egna radioprogram p3 soul. Det gick i repris den 11:e juli och finns nu att lyssna på i 30 dagars arkivet på p3s hemsida, så ni har ett par dagar till i alla fall att lyssna på det. Jag har följt p3 soul ett bra tag och det här programmet är nog bland de bästa, tillsammans med intervjuerna med Q-tip (A tribe called quest) och Nile Rogers (Chic).
Bill pratar om hur det var att växa upp i den amerikanska södern på 40- och 50-talet, om hur han inte ville jobba i kolgruva och om hur han totalt släppt musiken och inte minns senaste gången han rörde en gitarr.
Det kanske låter ganska klyschigt men det här är Bill Withers, och har du inte hört honom förut så måste du göra det. You dig?

Det Belgiska mysteriet.

2010-08-03T08:46:00.000-07:00

En producent hamnar oftast i skuggan av en framgångsrik låt om han inte är Phil Spektor. Därför förstår jag verkligen producenten Lou Deprijks desperata försök att sätta sin prägel på producenthistorien. En kupp utan dess like, om än utan resultat. Tills nu.

1977 satt Lou i studion och knappade med inspelningen av Plastic Bertrands megahit "Ca Plane pour moi". Sångaren Roger Jouret hade lite problem med insjungningen (han hade väl inte alla chips i påsen under den perioden, mest pga drogerna), så Lou Deprijk gick in och drog av en omgång framför mikrofonen för att visa hur en fransk auktionsutropare verkligen låter. Roger Jourets version dög kanske inte i Lou Deprijks ögon, men han lovade ändå Roger att Rogers tagning skulle användas på skivan.
När låten släpps och den visar sig bli en helstekt mammut på listor världen över är det bara Roger Jouret och Lou Deprijk som vet vem det egentligen är som sjunger på skivan.

Åren går och konflikten växer mellan de båda till det hela leder fram till domstol 2006, där det felaktigt fastslås att det är Roger som sjunger.

Tänk er att vara Lou Deprijk under alla dessa år. Att sitta på den lokala puben och mumla i glaset om att "det var minsann jag som sjöng in 'ca plane pour moi', ni snuskiga belgare vet ingenting". Att höra bartendern be om ursäkt till de andra kunderna, att det är bara galne gamle Lou som sitter och pratar i nattmössan igen.
Det är där Dialektforskaren kommer in. Den enda som förstår sanningen och ger allt för att rättvisa ska skipas, om så hans heder som dialektforskare ska riskeras. Efter år av träning och resande för att bli en dialektal mästare inser han att sångaren har en ovanlig fransk dialekt, som bara talas i Picardy, Nord-pas-de-calais och i vissa delar av Vallonien i Belgien. Det här fastslår att det absolut inte kan vara Roger som sjunger.
Trängd av situationen erkände Roger Jouret så sent som i förra veckan att det inte var han som sjöng och Lou vinner målet.

Det känns bra att det finns grejer man inte har en aning om och jag väntar nu på nästa händelse som kommer att förändra min världsbild totalt.

Första vackra dan i maj.

2010-04-27T09:53:00.000-07:00

När jag är glad kan jag inte skriva. Det är vårens årliga förbannelse som åter igen stänker pollen i ögonen på mig. Jag välkomnar såklart värmen med öppna armar, men solen bländar mig så fort jag försöker skapa något. Jag kan helt enkelt inte.
Vad ska jag då göra åt det?
Jag tror att vi alla vet vad som krävs för situationens räddning.
Jag behöver en livskris. Vad som helst som kan göra mig olycklig kommer att göra mig kreativ igen.

Nu är det alltså upp till er, mina nära och kära, att på något sätt sätta käppar i mitt emotionella hjul. Alla försök är välkomna och jag ber er att inte se till er sentimentala sida i det här sammanhanget.
Tack på förhand!
/Er vän Dan Johnson.

P.S. Jag förväntar mig lite mer av er av det kvinnliga könet eftersom ni redan har lite av en medfödd talang för att göra män deprimerade. D.S.

Serpentis Canis

2010-03-17T22:36:00.000-07:00

Jag väcks av ett väsande ljud från garderoben. Yrvaken rör jag mig försiktigt för att se vad som står på. Jag ser nu rakt in i ögonen på en orm i attackposition. Ormen har ett hundliknande huvud, vilket av många kanske skulle kunna anses som lite misstänkt, men blir man anfallen av en hundorm klockan 01:34 är det inte det första man frågar sig hur sjutton man har lyckats para en schäfer med en python, utan snarare hur man bäst ska mörda det avvikande missfostret.

Ormen hugger. Men jag tänker snabbare. Jag lyckas greppa den om halsen med handen genom täcket, och virar in ormjäveln i sängkläderna medan jag slår stenhårda knytnäveslag, tyngda av år av ormfobi. Jag kan verkligen känna hur dess skalle och käke krossas under mina nävar medan jag skriker något i stil med "död åt ormjävlar!".
När jag tror att ormjäveln är död släpper jag snabbt täcker och springer till andra sidan sovrummet och tänder lampan. Jag är kallsvettig och hur rädd som helst, men jag lyckas till slut samla ihop tillräckligt med mod för att sakta närma mig sängen. Ormen verkar inte ge ifrån sig några livstecken så jag lyfter försiktigt på täcket för att betrakta liket.

Ormen är borta.

Jag vet fortfarande inte var den tagit vägen, jag har ännu inte vågat undersöka garderoben, det är hemmaplan för ormaset och det ger den ett övertag jag inte har råd med, det var nära nog i natt.

Serpentis Canis

All around my hat

2010-03-07T09:53:00.000-08:00

All around my hat,
I will wear the green willow
All around my hat,
For a twelvemonth and a day
And if anyone should ask me the reason why I'm wearing it,
It's all for my true love,
Who is far, far away
Fare thee well, cold winter
And fare thee well, cold frost
Nothing have I gained,
But my own true love I've lost
I'll sing and I'll be merry
When occasion I do see,
He's a false, deluding young man,
Let him go, farewell he, and ..
Chorus
The other night he brought me
A fine diamond ring, but he
Thought to have deprive me
Of a far better thing!
But I being careful,
Like lovers ought to be,
He's a false, deluding young man
Let him go, farewell he, and ...
Chorus
With a quarter pound of reason,
And a half a pound of sense,
A small spring of time,
And as much of prudence,
You mix them all together,
And you will plainly see
He's a false deluding young man
Let him go, farewell he, and ...
Chorus

All Around My Hat

Analog

2010-02-28T12:58:00.000-08:00

"Din anslutning är för tillfället begränsad på grund av obetald faktura. Här finns instruktioner för hur du betalar räkningen. Mvh Bredbandsbolaget."

Därav mitt skrivandes skendöd.

VIII La Fille Aux Cheveux De Lin

2010-02-02T14:47:00.000-08:00

Idag spelade jag tillsammans med en pianist vid namn Gurkan på en bankett för nypensionerade vårdanställda. Rock en roll.
Det var ingen som direkt lyssnade på oss, vårt syfte och uppdrag var att lätta upp stämningen och att mana folk till att mingla. Spelade vi för högt så att gästerna var tvungna att avbryta sitt värdefulla minglande för att avnjuta vår virtuosa duos excellens, blev vi omedelbart ombedda att sänka ner intensiteten i vårt kraftfulla framträdande, så att det heliga minglandet skulle få fortsätta sväva som en trivsam gardin genom lokalen.

Det är så här jag alltid vill uppträda. Man spelar nämligen som bäst när ingen annan lyssnar.

För att fylla ut de dryga femtio minuter vi fick betalt för, bestämde vi att Gurkan skulle spela ett klassiskt pianostycke bland all jazzstandard vi hade hunnit stressöva in.
Det kan ha varit det vackraste jag har hört.
Jag glömde nästan bort var jag var befann mig när den föga intresserade publikens sorl (mingel) flöt ihop med tonerna till Claude Debussys "VIII La Fille Aux Cheveux De Lin".

Lyssna gärna också på Clair de lune, och minns Landet för längesedan.

(Clair de lune var inte med i landet för längesedan men lyssna på den och tänk på på Lillefot ändå).

Sov gott.

Herr Ågren. Har du kommit för att hämta mig?

2010-01-31T15:35:00.000-08:00

Jag känner inte igen mig i mitt eget vardagsrum. Min kombo har flyttat. Kvar lämnas ett stort och tomt vardagsrum som känns ungefär lika mysigt som en politikers leende.
Söndagsbluesens gnisslande ligger som en dissonant ljudmatta, medan gamla tiders glada toner kämpar för sitt liv för att tränga sig igenom tristessens klagomur.

Min ömma moder förklarade med lugn röst att vad jag genomlider faktiskt var ett vanligt fenomen även när hon var ung.
"Är herr Ågren på besök?" frågade hon frågande.
Som vanligt hade jag ingen aning om vad hon pratade om, så jag slog upp begreppet i min förståndige faders studentikosa uppslagsverk som förklarade att "herr Ågren" är ett anagram för ånger, som används som ett klurigt kodord för att beskriva sin bakfylleångest genom att berätta att herr Ågren är på besök. Klurigt.

Jag har en obehaglig känsla att den här jävla "herr Ågren" har flyttat in permanent.

Slutligen vill jag introducera er för en av de mest ångestladdade låtarna jag vet. Jag vet inte varför, men jag mår så förbannat dåligt av den.

Sveket

2010-01-18T21:27:00.000-08:00

De få gånger jag unnar mig (läs: har råd) att köpa ett paket cigaretter nuförtiden är antingen när jag A: hittat en femtiolapp på marken, eller B: har pantat burkar.
Idag var jag tvungen att utföra procedur B för att förtjäna att dölja lukten av gammal slask-öl på mina arma fingrar med den förfriskande doften av rostad tobak.
När jag stod i kassan med den lilla pantlappen av 49 kronors värde tänkte jag för mig själv att när jag väl röker så pass lite, kan jag väl lika gärna satsa på lite kvalitet och inte köpa röda Corner för 40 spänn, utan den utsökt rostade men milda White Prince, som jag rökt sedan barnsben för 50 kr.
Den främsta anledningen att jag valde bort Corner var att jag visste att de bara hade 19 st cigaretter nuförtiden. Jag skrockade lätt för mig själv åt sådana fånerier på vägen ut från affären med vita prinsar i öldoftande hand.
Men döm om min förvåning när jag öppnade paketet och såg med FASA att även där saknades en av de tappra vita prinsarna.

Och jag som trodde att man kunde lita på Tobaksindustrin.

Även du min brutus?

Friår.

2010-01-14T15:07:00.000-08:00

När folk frågar mig vad jag gör nuförtiden brukar jag standardmässigt förklara att jag har tagit ett friår. Det känns fel på så många sätt att jag inte ens vet var jag ska börja.

Enligt ordlistan betyder ordet "fri" följande;
"oberoende, självständig, liberal, ledig, obunden, oinskränkt, independent [politik konst], lössläppt, obehindrad, ohejdad, bekymmerslös, otvungen, oförhindrad".

Jag, är beroende av mitt jobb som jag inte tjänar tillräckligt för att klara mig och vara totalt självständig från mina föräldrars ekonomiska hjälp.
Jag är inte (ny)liberal.
Jag är bara ledig från mitt jobb en dag i veckan vilket gör mig mer eller mindre bunden till att stanna i stan.
Jag var tvungen att slå upp ordet inskränkt vilket gör mig till den engelska översättningen av ordet som löd "narrow minded".
Jag utövar inte politisk konst om jag inte blir absolut tvungen.
Jag är absolut inte lössläppt, min sexuella karriär har stagnerat totalt vilket i sin tur gör mig behindrad från att tänka rena tankar.
Ohejdad? "Försök att stoppa mig för nu reser jag mig ur soffan... Vänta lite bara".
Bekymrad är mitt andra namn. Jag bekymrar mig fanimej simultant över minst 8 potentiella konflikter av ekonomisk natur just nu och jag är förhindrad att lösa någon av dem.

Det går bra nu, ta mig på orden.

Halkade in på balkan

2010-01-12T21:48:00.000-08:00

Jag läste precis i överbliven DN från nattens runda om en arkitekt från Sofia i Bulgarien som anser att livet är en stor fest och därför bör man göra balkandängor av alla samplingar man kan komma över. Det resulterar bevisligen i riktigt schysst balkan.
Party on, Kottarashky.

Jakob Hellman

2010-01-12T16:33:00.000-08:00

Jakob Hellman är helt klart den både mest överskattade och underskattade svenska artisten på en och samma gång.
Överskattad för att hans skiva "...och stora havet" röstades fram som det bästa svenska albumet i svensk historia. Att priset delades ut av Nöjesguiden förklarar hur trögt det är att hålla en sådan tävling.
Underskattad för att alla som jag pratar om Jakob Hellman med viftar bort honom som enkel radiopop och byter samtalsämnet till Håkan Hellströms nya album. Sen förklarar jag att Jacob Hellman är en som en bra Håkan Hellström, vilket sällan övertygar någon.
Visst, Dan Sundquist (Musikproducent som gett Uno Svenningsson sitt post-eighties-cheese-sound) producerade plattan och gjorde den till vad publiken vill ha á la 1989.
Men om man bara ser förbi muren av syntstråkar och ignorerar klockspelsslingor som ger en känsla av att Lotta Engberg firar jul någonstans i närheten, finner man låtar som är ärligare än vad Håkan någonsin varit och helt klart bättre än vad håkan någonsin kommer att bli.
Punkt.

Mad Men

2010-01-11T12:00:00.001-08:00

"Mad Men is set in the 1960s, initially at the fictional Sterling Cooper advertising agency on Madison Avenue in New York City, and later at the newly created firm of Sterling Cooper Draper Pryce.^[3] The show centers on Don Draper (Jon Hamm), creative director at Sterling Cooper and a founding partner at Sterling Cooper Draper Pryce, as well as those in his life in and out of the office. It also depicts the changing social mores of 1960s America".

Jag har precis plogat mig igenom åtta avsnitt av den här serien och insett att jag har hittat mitt nya Sopranos, vilket inte är så konstigt eftersom Mad Men har samma manusförfattare som den legendariskt perfekta serien Sopranos.
Serien är inne på sin tredje säsong och det retar mig att dess existens har gått mig förbi precis som allt annat intressant tenderar att göra. När jag är exalterad och ska berätta om nåt nytt och spännande så ser oftast folk på mig som om jag berättar om hjulet eller elden.
Sèbàstìán tipsade mig om serien när vi var i dalarna och nu, en vecka senare, befinner jag mig i en utopisk era när till och med läkare rökte och musiken inte alltid influerades av äcklig britpop.

Det är först när jag ser på Mad Men som jag inser kapitalismens charm och får mig att tråna efter slipsar, manschauvinism och vardagsalkoholism på kontoret.

Pavlovs skidor

2010-01-04T15:49:00.000-08:00

En fotbollshuligan berättade en gång för mig om vikten av att veta att man inte är gjord av glas. Jag lyssnade tålmodigt på vad han sade medan jag tänkte för mig själv att huliganen i fråga var ett levande bevis på att kroppen kanske inte var av glas, men att hjärnan troligen blir mer och mer likt gröt för varje hemmamatch som går förbi.
Jag själv har känt på senare år att jag inte har haft samma vårdslösa attityd till fysisk smärta som jag hade som barn, att jag är rädd för smärta och inte vill "skada mig i onödan".
Det känns lite som att jag har blivit mogen nog att prata pension.
Visst, den attityden har förmodligen räddat mitt liv hundra gånger men har å andra sidan säkert berövat mig från att ha roligt vid ännu fler tillfällen.

Att åka skidor för första gången kändes därför för mig lite som en botoxspruta kanske känns för en rik och uttråkad hemmafru. En inbillad känsla av ungdom.
Man kan säga att jag hittade den där adrenalinkänslan som infann sig under snöbollskrigen med sexorna, ungefär. Man visste att man egentligen hade någon chans, att smärtan och förnedringen av nederlaget kunde bli enorm. Men man kramade ändå snöbollar och tänkte att konsekvenserna, det var för framtids-Dan att ta itu med.

Smärta är kanske den bästa motivationen till att lära sig något. Lite som kognitiv terapi. Trillar du så gör det ont och därför bör du lära dig att inte trilla. När du lägger en räka i backen har du alltså lärt dig något.
Jag lärde mig otroligt mycket de första dagarna. Det gick inte ett åk i backen utan att jag lärde mig flera gånger. Under vissa åk lärde jag mig mer än under andra och många lärdomar kunde jag inte ens sluta tänka på under kvällen. Jag kunde knappt röra mig utan att känna lärdom och några av lärdomarna kunde jag inte ens supa bort i bastun.

Men trots att jag lärt mig så mycket är jag otroligt glad att jag hängde med på resan och jag vill tacka de andra som var med och gjorde det till en väldigt fin vecka. :-)

"Hjärndöd"

2009-12-26T05:46:00.000-08:00

EN KORT AVHANDLNING OM DÖRRVAKTENS BETÉENDEMÖNSTER

Många är de människor som själva tycker att de är värda mer än sin omgivning, men få är de som rubricerar sin egna makt och överlägsenhet på samma sätt som just Dörrvakten.

En Dörrvakt, är ett resultat av anonym sperma någon skrapat upp från en lokal offentlig toalett. Sedan befruktar man en vildsvinshane med sperman och efter 3 veckors konstgjord graviditet, dör vildsvinshanen av skam och då genomförs födseln med en rörtång och lite virkningsnålar av olika storlekar. Dörrvakter kan inte avlas fram på något annat sätt eftersom de bara kan få utlösning när de tar på sig själva samtidigt som de ser sig i spegeln.

Dörrvaktens kännetecken är lika många som intressanta. Vissa bär en svart jacka medans andra bär en svart jacka. I vissa fall kan man man ha turen att till och med se en dörrvakt iklädd en svart jacka. Det vanligaste är dock att de bär en svart jacka.

Dörrvaktens kommunikativa system består mestadels av misstänksamma blickar, men de kan också yttra sig i snäsiga kommentarer som svar när man frågar något, eftersom de oftast inte förstår sig på varken frågan eller sitt eget svar.
Mer än så vet vi inte om deras kommunikativa förmåga men när de befinner sig i grupp och betraktas på avstånd så kan man se något som ser ut som ett utbyte av slagsmålsminnen från kåken.

När Dörrvakten ger sig ut på jakt efter testosteronkickar brukar han stå passivt för att spana in ett offer som har den rätta promillehalten i blodet för att deras vittnesmål ska ifrågasättas i rätten. När han utsett sitt offer, är nästa steg att skingra flocken kring bytet och isolera det från sina nyktrare och starkare vänner. Lyckas de med det är det inte längre svårt för Dörrvakten att få sina testosteronkörtlar att flöda.

När Dörrvakten blir arg så slår den sig på bröstet och råmar sina instinktiva standardhot över sitt byte.
När Dörrvakten blir glad så... När Dörrvakten inte är arg så...
När dörrvakten är lätt irriterad så brukar den bara stå och försöka se snygg ut.

Säga vad man vill om Dörrvakter, men de är trots allt de enda "människorna" som får mig att känna mig smart, när jag har druckit för mycket alkohol.

Det här är en oberoende forskningstudie gjord av undertecknad, som undertecknad kanske kommer att ångra den dagen en Dörrvakt lär sig att läsa.

Pappa och Spotify

2009-12-20T10:05:00.000-08:00

Sekunderna innan jag började skriva vaknade jag ur en självförvållad hjärnblödning. Jag hade med avsikt spräckt en ven i pannan för att slippa genomlida konsekvenserna av vad jag precis hade gjort.

Jag hade visat Spotify för pappa.

- Vadå, kan man söka på vad som helst?
- I princip, ja.

När pappa insåg i möjligheterna i det här lyste han upp i en pilemarisk uppsyn och bestämde sig för att visa mig den delen av den svenska musikhistorien som i stort sett bestod av "humor".
Kul skulle man ha, när man lyssnade på musik.

De följande 45 minuterna bestod i stort sett av följande spellista.

It's all a big träningsmontage

2009-12-16T01:32:00.000-08:00

Fick reda på att den här låten var tänkt att vara temat i Rocky 3 i stället för Eye of the tiger. Varför gör man inte sån här musik längre?

"Try your best
cause your only a man
and a man's gotta learn to take it."

Re: Some say love; it is a river.

2009-12-14T05:20:00.000-08:00

"Love" är förresten bara ett jävla vagt begrepp som beskriver folks hormonförändringar. Love, is a pissoar that someone (vem?) has bajsat i.

Easy like monday mornin'

2009-12-14T01:55:00.000-08:00

I brist på sömn trots sömnbrist sitter jag här nu. Klockan är approximativt (svengelska?) 10:58 och jag sitter och lyssnar på Morgonmusik och chillar naken i mitt rum.

I brist på händelser i mitt leverne kan jag bara sitta och referera vad jag känner för i stunden. Här kommer alltså ett ocensurerat inre tankeflow. Jag är inte påverkad av någon illegal substans, jag är bara trött. Det är då man tror att man skriver som bäst.

Jag kanske skulle ta en promenad till stadsparken, men jag har inga cigaretter och jag minns inte vad man gjorde utomhus ensam om man inte har cigaretter som sällskap. Ska jag köpa cigaretter? Nej. Movin on.

Okej nice nu sätter spotify igång faith med George Michael. cuz I gotta have faith. Funderar på om George var ute ur garderoben när han var känd. Eller var det ett outtalat faktum?

Nu börjar jag känna mig pressad av att jag måste tänka på något intressant. Det om George Michael var ju varken välskrivet eller spännande. Nån ska ju för sjutton läsa det här.

...

Anledningen till att inlägget heter Easy like monday mornin' är att jag lyssnade på Easy like sunday mornin' när jag började skriva. Spontanitetens prins, det är jag. Dessutom leker jag med ord.

I morse när jag inte kunde sova så skrev jag en låttext till "Båtlåt" eftersom jag hade den melodin fastetsad i huvudet. Det var meningen att den skulle bli rolig, även om ingen skulle få höra den, men den svängde snabbt av till en mer passivt aggresiv landsväg i mitt undermedvetnas vägnät.

Nu ska jag hämta en kopp kaffe.

På vägen till kaffebryggaren kom jag osökt att tänka på ordet "Cashflow". Det är intressant att man beskriver det som ett "flow". Jag vill ju inte att pengarna ska flöda igenom mig. De ska ju stanna hos mig som alkohol i blodet, eller som en oönskad graviditet som bara växer och växer utan att man kan göra något åt det. Något som en dag ska visa sig bli en bra investering när man är sjukpensionär (om det begreppet finns kvar när jag är mogen) och inte kan ta hand om sig själv.

Jag har i vilket fall som helst inte CashPregnancy för tillfället.

Ska man skaffa en katt kanske? Jag har i besvikelsen av mina föräldrars katts utveckling på senare år givit upp tanken på en egen. Det är just sättet han bara har utnyttjat mig som någon slags klo-slipare den senaste tiden. Han ska inte få några julklappar i år av mig inte. Möjligen en klo-slipare.

Det för mina tankar till en annan katt som bor på Nyckelvägen 16. Hon lägger sig så att hon knappt syns i trappan, vilket till hennes stora förjustning vanligtvis orsakar en viss balanssvängning i mitt nattliga arbete. Jag har med andra ord trampat snett på grund av henne minst lika många gånger som hon har tittat på mig och min förvridna ankel med ett uttryck av skadeglädje som bara en katt kan frambringa. Själv har jag roat mig med tanken på att köpa en stövel i rostfritt stål för att sedan döpa och ingravera den med dess namn. "Curiousity" skall den heta.

Curiousity killed the Cat.

HA! Jag visste det. Det finns en östasiatisk version av youtube(!), som tar sig förbi fox's copyright-kåta advokater och visar familyguyklipp. jesssssss.
Det är sällan jag har skådat en sådan finstämd scen i den animerade historien som när Peter Griffin får med hela familjen i allsång. Jag skojar inte när jag säger att jag faktiskt blir berörd av familjen Griffins version av "the Rose".
Sorry Bette Midler, du fullkomligt tynar bort hårspraydimman när man hör det här.

Some say love; it is a river.

Man ska inte bita den hand som föder en

2009-12-07T16:12:00.000-08:00

Men.
Jag deklarerade faktiskt redan första dagen på jobbet för lite mer än en månad sedan att jag skulle vara bortrest under nyårshelgen. Ett muntligt avtal är ett muntligt avtal.
Men.
Eftersom det tydligen finns någon slags policy inom tidningsbranschen att man bara tar det som står i text på allvar, så kan jag inte få någon ledighet eftersom de inte har fått en skriftlig ledighetsansökan framför sig.
Men.
De sade att ifall jag mot förmodan hittar en ersättare under veckan i fråga så kan det hända att jag får åka skidor full under nyårshelgen. Det är en motvillig kompromiss från deras sida.

Jag hittade en ersättare. Mot förmodan.

Nu väntar jag med spänning på nästa MEN.

Shot of loveflue with danny banany

2009-12-04T09:13:00.000-08:00

Blev tvångsinjicerad av en hypokondrisk intressegrupp bestående av min far och min yngre bror. De ringde när jag sov som bäst och berättade att nu jävlar ska grisen spruta och att jag var näste man för rakning.
När de släppte av mig vid den futuristiska vårdcentralen i Huskvarna (Huskvarnas mest beundransvärda byggnad måste ändå vara vårdcentralen, vilket säger en hel del om den lokala mentaliteten, inget illa menat) ställde jag mig först för att betrakta huset med den obligatoriska beundran man indoktrinerades med vid byggnadstillfället och utförde sedan samma procedur fast med kön som objekt och med förundran i stället för beundran. Alla som stod i den löjligt långa kön, som de visste slutade i en läskig spruta, stod med ett uttryck som avslöjade att de egentligen inte led av situationen. De såg snarare ut att mysa när de tänkte att de hade något att lägga in i den ständigt aktuella svininfluensedebatten under sina av kommunen bortprioriterade rökpauser.

Kanske kan det vara den varma känslan av att göra något som alla andra gör och känna sig som en medborgare snarare än en ensam individ i ett blött och kallt novemberland.

Vampyrtendenser.

2009-12-02T08:44:00.000-08:00

Jag insåg idag att jag har blivit en vampyr. Att bli en vampyr i dagens läge är som alla vet en helt fantastisk karriärsmöjlighet och inte är det fel för kärlekslivet heller, så ni tänker väl att jag måste ha hybris som har bestyckats med en så pass häftig punkt att sätta på mitt CV.

Nä.

Jag har bara blivit blek, gått ner fem kilon och jag har inte sett solen på säkert en månad. Jag har i och för sig inte en last för blodsugning (än) men jag är ganska svag för rött vin vilket förmodligen är ett förstadie till den kommande blodsugningen. Idag lös förresten Solen in i mitt rum rakt på sängen och jag, som borde välkomnat dess varma andedräkt, gömde mig under täcket för att slippa se den i ögonen. Även Solen har dålig andedräkt på morgonen.

Jag hade kunnat betala en halv pungkula för att få de coola krafterna en vampyr kan imponera på omgivningen (läs: tonårstjejer) med. Om man studerar den här tabellen kan jag inte med gott samvete säga att jag mästrar något av de här förslagen på vad man skulle kunna göra med en vampyr-stämpel i passet. Notera speciellt Count von Count och Count Chocula som glänser med sina episka kompetenser i sällskapet kändisvampyrer.
Jag däremot är inte någon true-blooded-twilight-vampyr som lägrar ungmöer från höger till vänster. Men när jag väl får till det kan jag alltid köra med vampyrklassikern.

"Måste kila till kistan innan solen går upp men jag ringer dig, jag lovar".

En höna av en snöboll

2009-11-18T12:01:00.001-08:00

Stefan lever.

När tystnaden skriker i öronen.

2009-11-15T17:17:00.000-08:00

Det regnar. Den salongsberusade ynglingen väntar. Det han väntar på vill han egentligen inte veta av, tanken på det han väntar sig får honom att må illa och kommer bara att ge honom besvär de närmsta timmarna. Men han måste ändå ta emot det enligt det ansvar han har tagit på sig,vilket får honom att väga för- och nackdelarna med sin uppgift.
Det är lätt att få vågskålen att välta över till den onda sidan av nangiala, om man inte passar sig för dålig feng shui. Har jag hört.
Vad kan vara sämre feng shui än en busshållplats en regnig fredagsnatt/lördagsmorgon i november?

Därför sätter han igång knockoutlåten för att väga upp den dåliga stämningen som sprider sig som cancerceller i huvudet på honom.
Att sitta still får honom att frysa och det hjälper inte det minsta att tänka på alla de platser han hellre hade befunnit sig på. Så klart. Bara en låt med ett odiskutabelt sväng kan rädda honom ur situationer som hade fått vilken Ernst Kirsteiger som helst att svära i tv.

När uppgivenheten till slut börjar domna bort i mörkret känner han plötsligt att någonting är fel. Musiken knäpps av och han känner något i öronen som känns fastkilat, något som inte bör vara där. Det känns som om han befinner sig under vatten. Han är förvirrad och pillar ut hörlurarna ur öronen och kommer därmed över ytan för att upptäcka att han befinner sig i ett hav av kvävande tystnad.
Han ser förtvivlat på sin trogna följeslagare Stefan Ipod och märker att det är något som inte stämmer. Dess vitala skärmljus har bleknat och dess puls som tills nu utan undantag slagit med precis 60 slag i minuten står nu helt stilla.

Jag måste nu möta natten ensam. Inget sväng. Bara det monotona ljudet av mina egna steg och det nästan smärtsamma slamret i brevlådorna. Något jag inte behövt erfara förut.

Kära Stefan Ipod.
Jag kanske tog dig för givet och det ber jag ödmjukast om ursäkt för. När jag tänker tillbaka på vår tid tillsammans ser jag både bra och dåliga stunder framför mig. Visst, vi har haft våra konfliker men det kan jag i dessa sorgens dagar lägga bakom mig. Så kul vi hade det när vi satt på de otaliga resorna från skolan till Landet Ingenstans tillsammans.
Trots den språkbarriär vi hade mellan oss, med din Norsktalande meny, kunde förlita oss på kroppspråk och vi förstod varandra på ett eller annat vis.
Visst, du var trätig ibland men det rättfärdigar inte det fysiska våld jag har utsatt dig för under åren. Ingen förtjänar det, allra minst du.

Tack, Stefan för den här tiden. Det är din rätt att veta att jag kommer att ersätta dig med en yngre och snyggare släkting till dig men det betyder inte att jag nånsin kommer att glömma dig.

PS. Det kan vara så att du egentligen fortfarande funkar, om jag bara formaterar om dig på något vis. I så fall kommer jag förneka att jag överhuvudtaget skrivit det här så vi kan fortsätta som vanligt.

Här kommer en till hyperlänk tillägnad Stefan Ipod.

Ur Inga Magnussons Perspektiv

2009-11-11T14:41:00.000-08:00

När jag jobbade häromnatten fick jag ett meddelande av kontoret. Där stod det att jag hade missat en brevlåda på Ladugårdsgatan. Inte vilken låda som helst. Det här var nämligen Inga Magnussons brevlåda.
Det stod också i brevet att Inga hade ringt in till kontoret och varit "skogstokig". Hon ansåg sig utsatt för mobbning och tog det hela väldigt personligt. Jag funderade inte så mycket på det och skrev en liten lapp där det stod "Jag ber om ursäkt för alla oegentligheter och hoppas att jag inte förlorat din respekt som ditt lokala tidningsbud".
Sen var det inte mer med det. Förutom ett gnälligt facebookinlägg jag lade upp i protest mot Den Ständiga och Sällan Konstruktiva Kritiken Riktad Mot Tidningsbud.
Men när jag nu sitter här och funderar på vad i den här historien som drivit henne till ett sådant raseri, inser jag att jag inte vet hela hennes livshistoria.
Därför måste jag hitta på en för att känna sympati med hennes känslor kring tidningsdistrubition.
Här kommer alltså det hela Ur Inga Magnussons Perspektiv.

Inga växte upp i en liten förort till Trollhättan. Ingas far, som helt naturligt hette Magnus, jobbade som frilandsjournalist. Han kämpade så oerhört hårt med sitt skrivande trots att han aldrig fick sina artiklar publicerade.
Han hade nämligen svurit en ed om att bli den bästa nöjesjournalisten i svensk historia. Det enda problemet med det var att han bodde i en liten förort till trollhättan. Där hände det ju inte så mycket i nöjesväg.
I tidningen stod det desto mer om den nystartade automobilfabriken och det var väl kul tyckte allmänheten och chefsredaktören för Trollhättans tidning som uppmuntrade sina underordnade att hålla sig á jour med fabrikens rörelse på bilindustrins framgångstrappa.
Magnus hade alltså inte så mycket att jobba med. Ingen i orten hade ju tid med nöjen, alla jobbade ju på fabriken dagarna i ända. Så Magnus skrev mest om vad som hände i andra delar av sverige, där det ibland hände något i nöjesväg och det var ju inte ens var dag som det hände.

I Inga magnussons ungdoms vår var det nämligen så att man hade inte hade för avsikt att roa sig utan att man noga planerat för det, vilket såklart kväver den viktigaste delen av lusterligheter. Nämligen spontanitet.
Så de flesta brydde sig inte om att försöka över huvud taget.

Magnus vägrade att ta jobb på fabriken trots att familjen svalt. Han hade minsann gått ut det högre läroverket och skulle minsann inte ställa sig vid ett fabriksband, om det så skulle bli hans död.
En dag när Inga kom hem ifrån skolan satt hennes mor och grät vid köksbordet. Hon berättade att hon hade fått en insändare med lovord om fabriken publicerad i tidningen och att Magnus hade blivit knäckt när han läst om hur till och med hans egen maka blivit en "Jävla fabriksympatisör". Att dessutom hon hade blivit publicerad på första försöket medan han kämpat som en galning utan resultat. Hon hade ju inte ens gått ut det högre läroverket.
Han hade stormat ut och tagit med sig sin bohemiska konstnärssjäl till den lokala puben och stannade där under mer eller mindre hela Ingas uppväxt medans Inga själv fick ta jobb på fabriken.

Dagarna blev till månader, månader till år. Tills en tid när åren sakta började delas upp i månader och sedan till dagar igen.

Den 1 november 2009 hittade hon det enda den utfattige fadern lämnat henne på sin vind på ladugårdsgatan, i jönköping. Det var en låda med alla hans samlade artiklar och andra litterära verk. Han hade dessutom lämnat ett brev där han bad om ursäkt för hennes förlorade barndom och förklade att han hade en sista önskan. Han bad henne att för allt världen få en av hans artiklar publicerade så att hans själ kunde få ro.

Inga kämpade och kämpade tills hon till sist fick beskedet av Jönköpings Posten skulle publicera en av hans artiklar som handlade om Logdansen i Kötthult 1949.
Inga var så exalterad dagen innan just den tidningen skulle komma att hon trots sitt extremt svåra handikapp stannade uppe hela natten för att kunna hämta tidningen ur sin brevlåda så tidigt som möjligt. Hon kände sig som ett barn på julafton.

När hon tillslut såg det stiliga och ack så graciöst förande tidningsbudet komma på sin svarta cykel såg hon inte till en början onskan som glödde i hans ögon.
När han sedan kom fram till lådan, stannade han bara upp och pekade Inga rakt i ansiktet med ett hånskratt och sade; "INGA TIDNINGAR FÖR INGA! MUAHAHAHA"!
När han cyklat vidare var Inga så chockad att hon inte visste om hon skulle skratta eller gråta.

Med detta i åtanke kan jag lättare förstå Inga Magnusson som ringer och beter sig som hon gör och försöker göra min proffesionella relation med hennes brevlåda till ett personligt vendetta.

"Skitnatt. Julaftonsfan"

2009-11-03T13:51:00.000-08:00

En natt på jobbet som tidningsutdelare (Förmedlare av Aktuell Litteratur) spenderad på cykel kan vara både skön och trivsam upplevelse samtidigt som det kan vara likvärdigt med både fysisk och psykisk tortyr. När jag tänker tillbaka på mitt liv kan jag med stolthet se på åtminstone en handfull av beundransvärt galant utförda projekt.
Gårdagsnatten var inte ett av dem. Jag skulle vilja göra en liknelse med mig själv och Papphammar, men det gör jag inte för jag ser inte själv komiken i det hela när jag tappar tidningar i vattenpölar, välter cykeln, snubblar i trapphus och sparkar med fulländad precision smalbenet mot opraktiskt placerade lånevagnar från Preem (tack för den Åbacksgatan 4b, du kommer att brinna i helvetet).
När jag kommer med den sista (jävla) tidningen till det sista (jävla) huset möts jag av en talande blick skjuten ur en medelålders mans svarta ögon som påpekar att klockan är halv 8 och att han inväntat min ankomst för en bra förklaring. Utan att blinka ljuger jag snabbt ihop att jag är hemskt ledsen men att min cykel tyvärr hade brakat ihop och att jag var nära att möta min skapare när jag föll ned för Presidentgatan i den högsta hastigheten en tidningsutdelare kan nå (7 parsek/h).
Jag anser att jag gjorde honom en tjänst genom att ljuga. Hade jag bara förklarat att jag var sen hade han ju tjurat sig genom hela frukosten ända ifrån kaffet till filmjölken och repeterat samma fråga för sig själv om och om igen i ett dramatiskt crescendo: "-Varför just jag? VARFÖR JUST JAAAG!"
Han mår nog bättre av att inte vara arg. Frukosten är ju trots allt det viktigaste målet.
Med dessa visdomsord lämnar jag er för idag mina trogna (2) läsare för att sätta mig ned och känna eftertänksamhetens flötiga fingrar kladda mig i ansiktet.

Sagan om effektiviseringens konsekvenser.

2009-11-02T16:18:00.000-08:00

Det var en gång en liten man vid namnet Jerka Segerhammar. Jerka var på gränsen till sin pension på sitt arbete i den högra hjärnhalvan på på en ung försäljare, där han också bodde. Den unge mannen, eller Hyresvärden, som Jerka kallade honom, var inte speciell på något utan snarare ganska medioker, speciellt på att utföra sitt dåvarande jobb som damsugarförsäljare. Jerka var trots det ganska nöjd över att ha blivit placerad i just den här kroppen och trivdes ganska bra med tanke på det lugna arbetstempot på hans avdelning.

Han var efter en efterlängtad befodran ansvarig för avdelningen för Logiskt Tänkande och Koncentrationsbevaring, vilket var en högt aktad position i Jerkas bransch. Men eftersom hans avdelning inte hade haft så stort genomslag den senaste tiden ur ett statistiskt perspektiv gjorde KER (Kommisionen för Effektivesering och Resultatkontroll) en resultatbaserad bedömning av Jerkas avdelning och sände ett effektiviseringsförslag till den dåvarande Högsta Bestämmaren Av Viktiga Frågor Angående Allt Som Spelar Någon Större Roll.

Högsta Bestämmaren Av Viktiga Frågor Angående Allt Som Spelar Någon Större Roll förstod långt ifrån allt vad som stod i det sjusidiga häftet han hade fått framför sig på sitt skrivbord. Hans vanliga sysslor i arbetet handlade mest om att representera kroppen i interfysiska sammanhang, så han visste inte hur han skulle hantera ett sådant omfattande häfte fyllt med svårläst facktext. Det fanns inte ens några stapeldiagram att titta på. Högsta Bestämmaren gillade stapeldiagram, han tyckte de hade så fina färger.
Han insåg av erfarenhet att i sådana här situationer är det är bäst att hålla skenet uppe för att hålla sin aktade maktposition. Han kom fram till att situationen krävde att han presenterade ett konkret och till synes genomtänkt beslut.
Han beslöt sig för att hålla med KER. Om de kunde skriva en så svårläst motion, var de förmodligen ett gäng riktiga kluriga killar och därmed hade de förmodligen rätt.

Vad han inte visste var att grabbarna på KER jobbade på provision per genomförd motion och att de inte brydde sig det minsta om något annat än personlig vinst. För den som inte vet vad Provision betyder kan berättaren förklara att det är ett andligt begrepp, nära förknippat med den numera utbredda religionen Kapitalism.

Därmed avvecklades Jerkas avdelning för Logiskt Tänkande och Koncentrationsbevaring. Jerka förtidspensionerades med en ödmjuk månadsersättning och låg mer eller mindre på sofflocket resten av sitt liv. Han läste med lite vemod i morgontidningarna hur Kroppen han levde i sakta förföll. Det stod om hur Kroppen läste sms mitt i trafiken, tappade sin förmåga att spela schack, slarvade bort fjärrkontrollen, tog på sig kläderna i fel ordning och missade trappsteg på ett oroväckande sätt.

Så gick ett par år och den nu gamle mannen Jerka låg på sin dödsbädd och insåg att han var det enda som fanns kvar som koppling mellan Kroppen och dess avdelning för Logiskt Tänkande och Koncentrationsbevaring. Med hans död skulle det innebära slutet på all logisk funktion i hjärnan och Hyresvärden skulle nå den högsta nivån av förvirring. Jerka somnade in stilla med en liten förhoppning om att det kanske föds det en ny tjänsteman någonstans bland hjärnbalkarna, som mot förmodan fattar intresse för något så grått och osexigt som Logiskt tänkande.

Men det gjorde det aldrig och det är förklaringen till varför jag inte kan klura ut hur fan man löser Sudoku.

The Red Cap

2009-09-28T15:29:00.000-07:00

Yep, det går inte att röra mig. Jag rör mig som en sylvass machete genom djungeln och skär genom alla pretentioner om vad som är acceptabelt. Jag trivs som fisken i soppan. Min torka på inspiration är över och allt jag gör blir jävlar i mig bra. Allt tack vare min röda mössa. När jag tar på mig min röda mössa är jag mannen kvinnor vill ha, mannen männen vill va.

Allting sitter i huvudet. Eller snarare på huvudet.

What Makes a Man?

2009-09-20T15:04:00.000-07:00

...though we will never know what really happened within the "M.A.N. society", as it is classified information, we do know that close to all members were killed in mysterious accidents. The general cause of death was in most cases brutal force to the neck. One member even had an actual hiking boot inserted "where the sun don't shine" as the lead investigator expressed himself at the last pressconference. He also also stated that the neck damage on most of the found bodies where very similar to the effects of a martial arts technique called "the Roundhouse Kick".

The only known member of the M.A.N. society still alive, actor/martial arts guru Chuck Norris, often connected with his lead character the tv-series "Walker Texas Ranger", comments the sudden deaths;

"If you can prove i did it, I can prove your head aint' attached to your shoulders."

Jimmy Connors Pro Tennis Tour.

2009-09-15T13:07:00.000-07:00

D har introducerat ett nytt distraktionsmoment i mitt arbetssökande. Spelet heter "Jimmy Connors Pro Tennis Tour". Undertäcknad insåg direkt vad spelet skulle handla om. Nämligen TENNIS. Tennis är ju som alla vet en sport, så jag såg till en början med en viss skepsis på förpackningen innan jag satte i det i SNES-konsolen. Jag har sällan tänkt på en karriär inom tennissvängen men jag insåg efter första serven att det här är något jag skulle kunna prioritera framför mitt arbetsökande.

Om jag kämpar lika hårt som Jimmy Connors gjorde på sin tid kanske jag får tag i en fru som ser ut så här:

Jimmy Connors fru, Chris Evert.

Varför hata bloggar?

2009-09-15T12:28:00.000-07:00

När man kan hata livet och skriva om det i en blogg.