Serpentis Canis

Jag väcks av ett väsande ljud från garderoben. Yrvaken rör jag mig försiktigt för att se vad som står på. Jag ser nu rakt in i ögonen på en orm i attackposition. Ormen har ett hundliknande huvud, vilket av många kanske skulle kunna anses som lite misstänkt, men blir man anfallen av en hundorm klockan 01:34 är det inte det första man frågar sig hur sjutton man har lyckats para en schäfer med en python, utan snarare hur man bäst ska mörda det avvikande missfostret.

Ormen hugger. Men jag tänker snabbare. Jag lyckas greppa den om halsen med handen genom täcket, och virar in ormjäveln i sängkläderna medan jag slår stenhårda knytnäveslag, tyngda av år av ormfobi. Jag kan verkligen känna hur dess skalle och käke krossas under mina nävar medan jag skriker något i stil med "död åt ormjävlar!".
När jag tror att ormjäveln är död släpper jag snabbt täcker och springer till andra sidan sovrummet och tänder lampan. Jag är kallsvettig och hur rädd som helst, men jag lyckas till slut samla ihop tillräckligt med mod för att sakta närma mig sängen. Ormen verkar inte ge ifrån sig några livstecken så jag lyfter försiktigt på täcket för att betrakta liket.

Ormen är borta.

Jag vet fortfarande inte var den tagit vägen, jag har ännu inte vågat undersöka garderoben, det är hemmaplan för ormaset och det ger den ett övertag jag inte har råd med, det var nära nog i natt.

Serpentis Canis