VIII La Fille Aux Cheveux De Lin

Idag spelade jag tillsammans med en pianist vid namn Gurkan på en bankett för nypensionerade vårdanställda. Rock en roll.
Det var ingen som direkt lyssnade på oss, vårt syfte och uppdrag var att lätta upp stämningen och att mana folk till att mingla. Spelade vi för högt så att gästerna var tvungna att avbryta sitt värdefulla minglande för att avnjuta vår virtuosa duos excellens, blev vi omedelbart ombedda att sänka ner intensiteten i vårt kraftfulla framträdande, så att det heliga minglandet skulle få fortsätta sväva som en trivsam gardin genom lokalen.

Det är så här jag alltid vill uppträda. Man spelar nämligen som bäst när ingen annan lyssnar.

För att fylla ut de dryga femtio minuter vi fick betalt för, bestämde vi att Gurkan skulle spela ett klassiskt pianostycke bland all jazzstandard vi hade hunnit stressöva in.
Det kan ha varit det vackraste jag har hört.
Jag glömde nästan bort var jag var befann mig när den föga intresserade publikens sorl (mingel) flöt ihop med tonerna till Claude Debussys "VIII La Fille Aux Cheveux De Lin".

Lyssna gärna också på Clair de lune, och minns Landet för längesedan.

(Clair de lune var inte med i landet för längesedan men lyssna på den och tänk på på Lillefot ändå).

Sov gott.