En fotbollshuligan berättade en gång för mig om vikten av att veta att man inte är gjord av glas. Jag lyssnade tålmodigt på vad han sade medan jag tänkte för mig själv att huliganen i fråga var ett levande bevis på att kroppen kanske inte var av glas, men att hjärnan troligen blir mer och mer likt gröt för varje hemmamatch som går förbi.
Jag själv har känt på senare år att jag inte har haft samma vårdslösa attityd till fysisk smärta som jag hade som barn, att jag är rädd för smärta och inte vill "skada mig i onödan".
Det känns lite som att jag har blivit mogen nog att prata pension.
Visst, den attityden har förmodligen räddat mitt liv hundra gånger men har å andra sidan säkert berövat mig från att ha roligt vid ännu fler tillfällen.
Att åka skidor för första gången kändes därför för mig lite som en botoxspruta kanske känns för en rik och uttråkad hemmafru. En inbillad känsla av ungdom.
Man kan säga att jag hittade den där adrenalinkänslan som infann sig under snöbollskrigen med sexorna, ungefär. Man visste att man egentligen hade någon chans, att smärtan och förnedringen av nederlaget kunde bli enorm. Men man kramade ändå snöbollar och tänkte att konsekvenserna, det var för framtids-Dan att ta itu med.
Smärta är kanske den bästa motivationen till att lära sig något. Lite som kognitiv terapi. Trillar du så gör det ont och därför bör du lära dig att inte trilla. När du lägger en räka i backen har du alltså lärt dig något.
Jag lärde mig otroligt mycket de första dagarna. Det gick inte ett åk i backen utan att jag lärde mig flera gånger. Under vissa åk lärde jag mig mer än under andra och många lärdomar kunde jag inte ens sluta tänka på under kvällen. Jag kunde knappt röra mig utan att känna lärdom och några av lärdomarna kunde jag inte ens supa bort i bastun.
Men trots att jag lärt mig så mycket är jag otroligt glad att jag hängde med på resan och jag vill tacka de andra som var med och gjorde det till en väldigt fin vecka. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar