Ur Inga Magnussons Perspektiv

När jag jobbade häromnatten fick jag ett meddelande av kontoret. Där stod det att jag hade missat en brevlåda på Ladugårdsgatan. Inte vilken låda som helst. Det här var nämligen Inga Magnussons brevlåda.
Det stod också i brevet att Inga hade ringt in till kontoret och varit "skogstokig". Hon ansåg sig utsatt för mobbning och tog det hela väldigt personligt. Jag funderade inte så mycket på det och skrev en liten lapp där det stod "Jag ber om ursäkt för alla oegentligheter och hoppas att jag inte förlorat din respekt som ditt lokala tidningsbud".
Sen var det inte mer med det. Förutom ett gnälligt facebookinlägg jag lade upp i protest mot Den Ständiga och Sällan Konstruktiva Kritiken Riktad Mot Tidningsbud.
Men när jag nu sitter här och funderar på vad i den här historien som drivit henne till ett sådant raseri, inser jag att jag inte vet hela hennes livshistoria.
Därför måste jag hitta på en för att känna sympati med hennes känslor kring tidningsdistrubition.
Här kommer alltså det hela Ur Inga Magnussons Perspektiv.


Inga växte upp i en liten förort till Trollhättan. Ingas far, som helt naturligt hette Magnus, jobbade som frilandsjournalist. Han kämpade så oerhört hårt med sitt skrivande trots att han aldrig fick sina artiklar publicerade.
Han hade nämligen svurit en ed om att bli den bästa nöjesjournalisten i svensk historia. Det enda problemet med det var att han bodde i en liten förort till trollhättan. Där hände det ju inte så mycket i nöjesväg.
I tidningen stod det desto mer om den nystartade automobilfabriken och det var väl kul tyckte allmänheten och chefsredaktören för Trollhättans tidning som uppmuntrade sina underordnade att hålla sig á jour med fabrikens rörelse på bilindustrins framgångstrappa.
Magnus hade alltså inte så mycket att jobba med. Ingen i orten hade ju tid med nöjen, alla jobbade ju på fabriken dagarna i ända. Så Magnus skrev mest om vad som hände i andra delar av sverige, där det ibland hände något i nöjesväg och det var ju inte ens var dag som det hände.

I Inga magnussons ungdoms vår var det nämligen så att man hade inte hade för avsikt att roa sig utan att man noga planerat för det, vilket såklart kväver den viktigaste delen av lusterligheter. Nämligen spontanitet.
Så de flesta brydde sig inte om att försöka över huvud taget.

Magnus vägrade att ta jobb på fabriken trots att familjen svalt. Han hade minsann gått ut det högre läroverket och skulle minsann inte ställa sig vid ett fabriksband, om det så skulle bli hans död.
En dag när Inga kom hem ifrån skolan satt hennes mor och grät vid köksbordet. Hon berättade att hon hade fått en insändare med lovord om fabriken publicerad i tidningen och att Magnus hade blivit knäckt när han läst om hur till och med hans egen maka blivit en "Jävla fabriksympatisör". Att dessutom hon hade blivit publicerad på första försöket medan han kämpat som en galning utan resultat. Hon hade ju inte ens gått ut det högre läroverket.
Han hade stormat ut och tagit med sig sin bohemiska konstnärssjäl till den lokala puben och stannade där under mer eller mindre hela Ingas uppväxt medans Inga själv fick ta jobb på fabriken.

Dagarna blev till månader, månader till år. Tills en tid när åren sakta började delas upp i månader och sedan till dagar igen.

Den 1 november 2009 hittade hon det enda den utfattige fadern lämnat henne på sin vind på ladugårdsgatan, i jönköping. Det var en låda med alla hans samlade artiklar och andra litterära verk. Han hade dessutom lämnat ett brev där han bad om ursäkt för hennes förlorade barndom och förklade att han hade en sista önskan. Han bad henne att för allt världen få en av hans artiklar publicerade så att hans själ kunde få ro.

Inga kämpade och kämpade tills hon till sist fick beskedet av Jönköpings Posten skulle publicera en av hans artiklar som handlade om Logdansen i Kötthult 1949.
Inga var så exalterad dagen innan just den tidningen skulle komma att hon trots sitt extremt svåra handikapp stannade uppe hela natten för att kunna hämta tidningen ur sin brevlåda så tidigt som möjligt. Hon kände sig som ett barn på julafton.

När hon tillslut såg det stiliga och ack så graciöst förande tidningsbudet komma på sin svarta cykel såg hon inte till en början onskan som glödde i hans ögon.
När han sedan kom fram till lådan, stannade han bara upp och pekade Inga rakt i ansiktet med ett hånskratt och sade; "INGA TIDNINGAR FÖR INGA! MUAHAHAHA"!
När han cyklat vidare var Inga så chockad att hon inte visste om hon skulle skratta eller gråta.


Med detta i åtanke kan jag lättare förstå Inga Magnusson som ringer och beter sig som hon gör och försöker göra min proffesionella relation med hennes brevlåda till ett personligt vendetta.