När tystnaden skriker i öronen.

Det regnar. Den salongsberusade ynglingen väntar. Det han väntar på vill han egentligen inte veta av, tanken på det han väntar sig får honom att må illa och kommer bara att ge honom besvär de närmsta timmarna. Men han måste ändå ta emot det enligt det ansvar han har tagit på sig,vilket får honom att väga för- och nackdelarna med sin uppgift.
Det är lätt att få vågskålen att välta över till den onda sidan av nangiala, om man inte passar sig för dålig feng shui. Har jag hört.
Vad kan vara sämre feng shui än en busshållplats en regnig fredagsnatt/lördagsmorgon i november?

Därför sätter han igång knockoutlåten för att väga upp den dåliga stämningen som sprider sig som cancerceller i huvudet på honom.
Att sitta still får honom att frysa och det hjälper inte det minsta att tänka på alla de platser han hellre hade befunnit sig på. Så klart. Bara en låt med ett odiskutabelt sväng kan rädda honom ur situationer som hade fått vilken Ernst Kirsteiger som helst att svära i tv.

När uppgivenheten till slut börjar domna bort i mörkret känner han plötsligt att någonting är fel. Musiken knäpps av och han känner något i öronen som känns fastkilat, något som inte bör vara där. Det känns som om han befinner sig under vatten. Han är förvirrad och pillar ut hörlurarna ur öronen och kommer därmed över ytan för att upptäcka att han befinner sig i ett hav av kvävande tystnad.
Han ser förtvivlat på sin trogna följeslagare Stefan Ipod och märker att det är något som inte stämmer. Dess vitala skärmljus har bleknat och dess puls som tills nu utan undantag slagit med precis 60 slag i minuten står nu helt stilla.

Jag måste nu möta natten ensam. Inget sväng. Bara det monotona ljudet av mina egna steg och det nästan smärtsamma slamret i brevlådorna. Något jag inte behövt erfara förut.

Kära Stefan Ipod.
Jag kanske tog dig för givet och det ber jag ödmjukast om ursäkt för. När jag tänker tillbaka på vår tid tillsammans ser jag både bra och dåliga stunder framför mig. Visst, vi har haft våra konfliker men det kan jag i dessa sorgens dagar lägga bakom mig. Så kul vi hade det när vi satt på de otaliga resorna från skolan till Landet Ingenstans tillsammans.
Trots den språkbarriär vi hade mellan oss, med din Norsktalande meny, kunde förlita oss på kroppspråk och vi förstod varandra på ett eller annat vis.
Visst, du var trätig ibland men det rättfärdigar inte det fysiska våld jag har utsatt dig för under åren. Ingen förtjänar det, allra minst du.

Tack, Stefan för den här tiden. Det är din rätt att veta att jag kommer att ersätta dig med en yngre och snyggare släkting till dig men det betyder inte att jag nånsin kommer att glömma dig.

PS. Det kan vara så att du egentligen fortfarande funkar, om jag bara formaterar om dig på något vis. I så fall kommer jag förneka att jag överhuvudtaget skrivit det här så vi kan fortsätta som vanligt.

Här kommer en till hyperlänk tillägnad Stefan Ipod.