En natt på jobbet som tidningsutdelare (Förmedlare av Aktuell Litteratur) spenderad på cykel kan vara både skön och trivsam upplevelse samtidigt som det kan vara likvärdigt med både fysisk och psykisk tortyr. När jag tänker tillbaka på mitt liv kan jag med stolthet se på åtminstone en handfull av beundransvärt galant utförda projekt.
Gårdagsnatten var inte ett av dem. Jag skulle vilja göra en liknelse med mig själv och Papphammar, men det gör jag inte för jag ser inte själv komiken i det hela när jag tappar tidningar i vattenpölar, välter cykeln, snubblar i trapphus och sparkar med fulländad precision smalbenet mot opraktiskt placerade lånevagnar från Preem (tack för den Åbacksgatan 4b, du kommer att brinna i helvetet).
När jag kommer med den sista (jävla) tidningen till det sista (jävla) huset möts jag av en talande blick skjuten ur en medelålders mans svarta ögon som påpekar att klockan är halv 8 och att han inväntat min ankomst för en bra förklaring. Utan att blinka ljuger jag snabbt ihop att jag är hemskt ledsen men att min cykel tyvärr hade brakat ihop och att jag var nära att möta min skapare när jag föll ned för Presidentgatan i den högsta hastigheten en tidningsutdelare kan nå (7 parsek/h).
Jag anser att jag gjorde honom en tjänst genom att ljuga. Hade jag bara förklarat att jag var sen hade han ju tjurat sig genom hela frukosten ända ifrån kaffet till filmjölken och repeterat samma fråga för sig själv om och om igen i ett dramatiskt crescendo: "-Varför just jag? VARFÖR JUST JAAAG!"
Han mår nog bättre av att inte vara arg. Frukosten är ju trots allt det viktigaste målet.
Med dessa visdomsord lämnar jag er för idag mina trogna (2) läsare för att sätta mig ned och känna eftertänksamhetens flötiga fingrar kladda mig i ansiktet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar